Svar till "Mord på riktigt!"

Ramona, du ställer frågan varför självmordsbombare håller på som dom gör i Baghdad och varför folkmordet i Rwanda ägde rum. Du undrade huruvida dess mord utfördes efter samma motiv som killen som gjorde universitetsmassakern nyligen i USA.

Min kommentar är att man nog inte bör "klumpa ihop" dessa händelser på det sättet. I alla fall inte med avseende på de motiv som kan tänkas ligga bakom dåden. Om man studerar historiken kring dessa händelser så kan man kanske identifiera åtminstone några ledtrådar till vilka motiv som ligger bakom. Annar blir det lätt att man klassar alla som sociopater alternativt psykopater och så tänker man inte mer på det. Men jag hävdar att det är endast genom att analysera noggrannare vilka omständigheter som rådde före dåden som vi kan bli bättre på att identifiera framtida riskpersoner eller riskgrupper. Alla motiv som en människa, eller grupp av människor kan tänkas ha att skada/döda andra, kan sorteras in under fem kategorier. Dessa kategorier är följande: personliga, ekonomiska, etniska, religiösa och ideologiska motiv. Tittar man på de exempel du nämnde så räknar kan man snart se att de sannolikt inte faller in i samma kategori av motiv. I och med detta så är det nog också sannolikt att gärningsmännens hängivenhet, deras vinstönskan och deras acceptans till egna förluster ser helt annorlunda ut om man jämför dem. Allt detta påverkar naturligtvis vilka åtgärder man behöver vidta då man ska försöka förebygga att det sker igen.

Du har helt rätt i att inget skydd är hundraprocentigt. Vi kan alltså inte garantera att de åtgärder vi vidtar kommer att stoppa alla framtida dåd. Helt enkelt eftersom mänskliga psyket ännu i stor del är helt outforskat. Vi vet helt enkelt för lite om hur våra psyken fungerar i sin helhet. Därför är det ofta med kvalificerade gissningar som man försöker förutspå vad folk kan tänkas hitta på för dumheter. Med andra ord, vi bör kanske acceptera att det faktiskt är så att det kommer att bli förluster i framtiden, och istället ägna energi åt att försöka minimera dessa förluster.

Du hade en fundering på de listor som kvällstidningar i tid och otid publicerar med rubriker som "Sveriges 100 rikaste" eller "Se vem som är rikast i din kommun" osv. Detta är inte bara ett intrång i människors privatliv utan det är även ett påhitt som per automatik höjer hotbilden ett par snäpp för de som haft oturen nog att hamna i listan. För det är precis som du skriver att de flesta av oss har spärrar mot att hitta på dumheter, men när ett gäng omständigheter får samverka, så kan det få ödesdigra konsekvenser. Och har vi någonsin sett en kvällstidning blivit fälld för att de publicerat inkomstuppgifter som sedan lett till att någon namngiven stackare blivit utsatt för brott? Nej! Och så länge det inte finns en lagstiftning som förbjuder det så kommer sannolikt kvällstidningarna inte att "ta sitt ansvar" på egen hand eftersom "folk är ju så nyfikna på hur mycket pengar andra har". Beklämmande är det i mitt tycke, på gränsen till hets mot folkgrupp som faktiskt är ett brott, det är etiskt fel och det skapar en oförtjänt oro och kanske i vissa fall brottsligt beteende.

Den här teorin om att människor som mördar alltid skulle lida av någon psykisk sjukdom är ingenting jag stödjer. Helt enkelt för att det finns så många exempel i historien om, vad vi kallar "helt vanliga", människor som begår horribla brott mot mänskligheten. Jag tror att det är några av de mörka sidor av våra personligheter som vi faktiskt alla har som spelar en viktig roll här. Som du själv nämnde så kan ju de flesta utav oss hålla dessa tankar i shack och inte låta dom ta sig uttryck i våldshandlingar. Jag menar, hur många är det som inte åtminstone någon gång velat strypa sin chef till exempel? Vi har nog sociala och individuella barriärer mot att gå från tanke till handling helt enkelt. Men om den individuella barriären bryts ner av någon anledning, så ökar så klart risken till att det tar sig uttryck i väldsdåd. Lika så är det nog om den sociala barriären bryts ned. Då förligger ju risken att de individuella barriärerna efter ett tag tunnas ut, och när de bryts ned fullständigt så kan det snabbt få en väldigt otäck utveckling. Tyskland innan andra världskriget samt Balkan och Rwanda folkmorden är någa exempel på där jag tror att dessa barriärer smulats sönder och på så vis möjliggjort att även helt vanliga medborgare deltagit i fasansfulla dåd mot sina medmänniskor. Som en intressant parallell kan jag nämna att folkmordet i Bosnien under 1990-talet faktiskt leddes av människor med yrken som har till syfte att hjälpa människor. En var psykiatriker, en annan tandläkare och så fanns det en och annan professor om jag inte minns fel.

Du skriver att du inte tror att det går att hejda massmördare eller enskilda mördare. Om så vore fallet så vore det att ge upp och bara vänta på när det ska bli ens egen tur att falla offer. Som jag nämnde tidigare så håller jag helt med om att det aldrig kommer att finnas något hundraprocentigt skydd. Men visst kan man göra mycket ändå för att minska riskerna. Jag tror att detta bör göras i tre steg.

1. I brottsupptäckande syften måste man bli bättre på att förstå vilka omständigheter som leder till att någon eller några utvecklar ett motiv till att skada/mörda andra. På så vis kanske man kan i god tid upptäcka omständigheter som kan leda till problem, och vidta åtgärder så att det inte sker. Lättare sagt än gjort naturligtvis. Men vad har vi för alternativ?

2. I brottsförebyggande syfte så anser jag att man mer bör titta på vad förövaren/brottslingen uppfattar som risk. Vi är duktiga på att ge uttryck på vad vi anser vara risker men vem har egentligen tagit en ordentlig titt på vad förövaren uppfattar som risk? Jag läste nyligen om en kriminolog som intervjuade en bankrånare som satt i fängelse efter ett misslyckat rån. Banken hade flera sofistikerade säkerhetssystem vilket gjorde att rånaren kunde gripas. Trots alla fina säkerhetssystem så beslutade alltså rånaren sig för att faktiskt råna banken ändå. Åter till kriminologen som frågade bankrånaren: "Trodde du någon gång att du skulle bli gripen för rånet?" Bankrånaren tittade förvånat på kriminologen och sa "Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en så korkad fråga från någon med en universitetsexamen! Jag hade väl inte gjort rånet om jag trodde att jag skulle åka fast!?". Man kan nog säga att bankrånarens uppfattning av risk skiljde sig helt och hållet från de flinka ingenjörer som hade utvecklat säkerhetssystemen. Riskuppfattning tror jag är nästa stora område att titta på.

3. I de fall där brottsupptäckande och brottsförebyggande åtgärder inte hjälpt, där alla system falerat, så står det till de personer som blir utsatta samt de fysiska säkerhetsbarriärer som omger dom. Med andra ord handlar det här om att fördröja och försvåra, och i vissa fall helt stoppa de som vill hitta på dumheter tills hjälp kommer till platsen.

Vad jag uppfattat så håller de flesta moderna samhällen på med sådana här åtgärder i någon form. Trots detta pekar siffror tyvärr på att man hittills inte varit särskilt framgångsrik. Dessvärre verkar det inte finnas någon gyllene formel för att åtgärda problemen och den analytiska approachen till brottsförebyggande är långt ifrån färdigutvecklad. Men att ge upp helt och att sluta jobba med dom här bitarna, är nog det mest ödesdigra alternativet man kan välja. Vad har vi för alternativ?

Tack för ordet.

Av Sonny Luxo 21 apr 2007 18:50