Dikt

Och du lät mig krypa där, på knä
I stoftet av vår vänskap
I askan av det som var
Med tyngd i luften
Av allt som skett
Av det jag låtsas aldrig har hänt
Åter och åter igen,
Står jag där
På bara knän och med knutna händer
Blå ögon bedjande
Men obevekligt,
Du vänder bort blicken
Vänder mig ryggen
Och låtsas att vi ens aldrig existerat

Av Frida Wik 11 apr 2007 15:12