Film: "Ghoyas ghosts" - En mästares hyllning

Betyg: VG
Titel: Goya´s ghosts
Genre: Drama
Regi: Milos Forman
Medverkande: Stellan Starsgård, Natalie Portman, Javier Bardem, Randy Quaid m fl
Speltid: 1 tim 44 min
Premiär: 4 april

Det mest slående med den spanske 1700- och 1800 tals målaren Francisco Goyas våldsamma etsningar är den dokumentära känslan de förmedlar. Här finns autenciteten: nedtecknandet i närvaro i ögonblicket av det som sker. Sedda på det sättet blir etsningarna historiska tidsdokument: snabbshots - förmedlade av en tidig krigskorrespondent med ritstiftet som journalistiskt instrument. Med Goyas etsningar av tortyr, bålbränningar och garotteringar, som inspiration skapar Milos Forman en film om en mörk tid i Spaniens historia.

Det är inkvisitionens tid och jakten på kättare är både godtycklig och slumpartad. Judar och morer undersöks av den kristna kyrkans män och misstänkliggörs för att hålla liv i sina gamla religiösa riter. Genom att Kung Ferdinand V och Isabella utnämner Tomas de Torquemada till storinkvisitor 1481 upphöjs inkvisitionens metoder till statlig terror. Så ser den politiskt-religösa situationen ut som hovmålaren Goya verkar i. Han representerar ingen hjältefigur, utan snarare en upphöjd konstnär, som trots den allt mer utbredda terrorn bidrar till att återskapa maktens män och kvinnor i odödlig konstnärlig form, som om det som händer utanför hans ateljedörr inte har med honom att göra. Tills en rik affärsman med judiskt ursprung en dag knackar på hans dörr och ber honom hjälpa till - på grund av Goyas nära relation till hovet och kyrkan - att frige hans dotter Ines, som fängslats för kätteri. Goya, som förälskat sig i affärsmannens dotter och använt henne som modell för änglarna i sina sakrala utsmyckningar, tvingas genom sin kärlek in i den religions-politiska hetluften och det är ur hans perspektiv som den här filmen berättas.

Goya är en betraktare - en outsider - som på grund av kärleken till Ines får upp ögonen för den brutala verkligheten som gör att folket lever i ständig skräck. Han ger sig själv i uppdrag att ta hand om Ines, som efter det franska övertagandet förvirrad släpps ur den långvariga fängsliga förvaringen till ett liv utan sin familj, som dödats medan hon suttit internerad. Som en följd av detta självpåtagna uppdrag hamnar han mitt i ett kaos, där inkvisitionens män kämpar emot den franska revolutionens moderna idéer, som kommer med Napoleons intåg i Spanien.

Forman, som intresserade sig för spanska inkivisitionen redan som ung och såg paralleller till de skenrättegångar som kommunisterna iscensatte runt omkring honom i Tjeckoslavakien i mitten av 1900-talet, är inte ute efter att göra en biografisk film om den storartade konstnären Goya. Snarare vill han med Goya som åskådare visa hur maktens föränderliga karaktär påverkar människorna, både de som är maktens redskap och de som styrs av den. Med en osviklig känsla för detaljerna i den mänskliga tillvaron parad med en skicklig iscensättning av de stora, bataljlika händelserna i denna omvälvande tid visar Forman sitt mästerliga handlag, som vi känner igen från filmer som Hair, 1979, Amadeus, 1984 och Valmont, 1989. Med fotografen Javier Aguirresarobe påtagligt uppmärksamma kameras hjälp har filmen blivit ett konstverk i Goyas anda.

Inte minst med hjälp av Javier Bardems - spelar den maktlystne Broder Lorenzo - gestaltning av en munk, som ser och tar möjligheten att utöva makt, oavsett omständigheternas motsägelsefulla karaktär. Bardems personlighetsförändring från hycklande kristen religionsförsvarare till sympatisör och talesman för den franska revolutionens idéer är lika självlysande som Natalie Portmans gestaltning av Ines/Alicia. Portman lyckas, sin skönhet till trots, spela ner utseendets betydelse i rollen som den frisläppta Ines till den grad att hon fullständigt trollbinder, som den förvirrade spillra av en människa som hon är efter år av isolering från världen utanför fängelsehålan. Det är skådespeleri, i båda fallen, av allra högsta klass. Dessvärre tycks regissören ha glömt bort personen bakom de bilder som var själva anledningen till den här filmen. Goya blir i Stellan Skarsgårds godmodiga gestaltning en blek och ointressant figur vid sidan av de två andra huvudkaraktärerna. Kanske var det tänkt så, kanske inte, men även om Goyas måleri så gott som alltid var gripande och angeläget blir inte konstnären som gett namn åt den här filmen det. Om så hade varit fallet hade den här filmen utan tvekan fått MVG.

Av Monika Wehlin 06 apr 2007 12:09