M - Jag älskar dig

Och tänker över det. Filosoferar, vrider och vänder som jag brukar. Jag vet ju att jag älskar dig, det är otvivelaktigt. Jag hatar henne, det är oundvikligt. Har kommit underfund med vad som gör mig så rädd den här gången, så 15-årig. Hon är lik mig. Lik mig på ett sätt ingen av de tidigare var; alla andra var småflickor, korkade, sanslöst förälskade och naiva, inget motstånd gav dom dig. Men hon, hon ger dig motstånd, inte lika mycket som jag alltid gjort, men motstånd, motstånd som mycket väl kan vara tillräckligt. Hon är en egen person, ställer frågor, och utmanar, jag har bara träffat henne en gång, men allt detta har jag sett. Hon utmanar, och nu blir jag rädd. Den här tjejen är den första som kan konkurrera med mig. Och jag vet att du skulle säga att det stämmer om jag frågar. Och det gör mig 15-årig. Jag hade dig ju nyss, för fem minuter sen var jag din värld och vi låg i ett tält i Hallmare och hade underbart sex halva dagen. För fem minuter sen försökte du kyssa mig hos dig, och bad om ursäkt, alldeles nyss såg du in i mina ögon och fyllde mig med kärlek. Projicerade all din kärlek på mig, och jag uppslukades och gav tillbaks. Alldeles nyss sa du att ett liv utan dig är inget liv och plötsligt ville du inte längre kyssas, nu hade du en ny att projicera på. Vi behöver inte bli tillsammans igen. Det enda jag ber är att du kommer om ett år, kom till mig om ett år, och se på mig sådär igen, och säg att hon aldrig kunde konkurrera, att du kanske trodde att hon kunde, men det är klart att hon inte kan. Det är det enda jag ber; och jag ber, och ber, och ber.

Och dagarna går, timmarna förflyter, och jag ser dig överallt. Det låter så jävla klyschigt, men så många gånger har jag vänt mig om, och där är du, där är du ju, trots att jag vet att du är uppe i fjällen. Jag ser dig - och så direkt - hugget i själen, alltför välbekant. Hjärtklappning och kallsvettning och förlorad kärlek. Jag försöker tränga bort allt, men vet inte vad, om, varför jag vill. Jag kommer ihåg de gånger jag knackat på din dörr när du precis stängt den, och du sa det också:
- Gör inte såhär mot mig, jag är precis på väg att må bra, krossa mig inte igen, snälla, jag vill inte vara kär i dig.
Men det ville jag, and all is fair in love and war. Jag vet inte riktigt vad vi praktiserar för tillfället.

Och långsamt hör jag vår kärlek rinna ut i sanden, det sjungs om oss så vackert, så fulländat, och jag undrar hur dom hittat oss, hur dom lärt sig vår historia, och långsamt, men ändå kontinuerligt, det finns någon sorts knapp som heter repeat, långsamt upprepar historien sig och når mina öron, och blundar jag ser jag oss igen. Jag förstår inte hur dom kan läsa oss så bra, vi är uppslagna böcker och dom plöjer genom våra känslor, våra nätter tillsammans. Ibland små glänsande korn av lycka, pärlband av kyssar och smekande värme, men alltid, oftast, med den mörka undertonen vi känner så väl, det svarta som man döljer, det förstörda som försöker lagas. Det sjungs om oss så vackert, och jag står ju här, jag försöker laga oss. Vart är du?

Av Cim Efraimsson 05 apr 2007 15:02