Svartjobb på stor kedja

Att återuppväcka kärleken för Sverige är enkelt när det blir vår. För ganska exakt en vecka sen satt jag på Skinnarviksberget och drack rödvin med en killkompis. Är inte säker på om det är olagligt, men oerhört mysigt hursomhelst. Några öl blev det också, och det är väldigt svårt att inte älska Stockholm ur det perspektivet, med utsikten, den rena luften och de svala vindarna man verkligen kan insupa under de första riktiga vårkvällarna.

Det går nästan till och med att bortse från att jag fick sparken på det vidrigaste sätt för ett par veckor sedan. Sist jag försökte ta upp det här på Sourze, försökte naturligtvis som vanligt någon 30plussare omvandla sin irritation över en provokativ tonåring till överlägsen intelligens uttryckt i typ "Poänglös artikel, du vill bara gnälla över gamla arbetsplatser, plus att det är dåligt att få sparken, vet du inte det, slyngel". Nu är det ju faktiskt så att jag är fyllda 20. Och jag har en poäng, om ni bara kan släppa er bitterhet och/eller era fördomar för en sekund ska jag försöka få fram den.

Jag arbetade på en cafékedja, i brist på bättre ord, en stor kedja med butiker på flera ställen runtom i landet. Cirka 40 i Stockholm. Jag såg annonsen på ams.se, gick på anställningsintervju. Ett gift par tog emot mig, ägarna för två butiker i Stockholm, det är alltså franchising vi talar om. Intervjun gick bra. Det är ett heltidsjobb, vardagar. Jag får veta att grundlönen är 60:-/h, och att löneförhöjning med fem kronor sker inom en månad. Pengarna får jag i handen i slutet av varje månad, alltså svart, även om jag blev lovad att efter en månad få 25 vitt, och sen vidare 25 månadsvis tills jag var uppe i 100.

Jag tog jobbet. Anledningen var att jag två månader tidigare fått sparken från ett restaurangjobb ute i skärgården, på grund av nedskärningar och liknande dyngsnack. Jag hade alltså ingen inkommande lön. På det här nya jobbet skulle jag få lönen samma månad som jag jobbade ihop den, vilket var fruktansvärt nödvändigt för mig i det läget. Jag såg mig själv jobba i ungefär fyra månader, medan jag hela tiden sökte nya jobb. Sanningen är att jag inte tycker om att jobba svart, av flera anledningar. Men eftersom jag inte är berättigad till varken a-kassa eller studiebidrag, och NEJ gamlingar, jag får inte heller en krona av mina föräldrar, så tog jag jobbet. Punkt.

Hursomhelst. Det gifta paret, cheferna, ville att jag skulle jobba obetalt under introduktionsdagarna. Jag hörde att flera andra tjejer jobbat obetalt, och förstod alltså ganska snabbt att det här är människor som blåser dig om du låter dom. Första månaden förflöt ganska lugnt, jobbet var helt okej, och arbetskamraterna trevliga. Dock ingen löneförhöjning så långt ögat når. Inte heller en krona vit lön. Hela tiden var det tjejer som kom och gick, vissa fick sänkt lön efter en månads arbete och kom ut från kontoret ledsna och så vidare. Vi tjejer som inte var besläktade med cheferna eller vänner till dem, var cirka 18-24 år gamla.

När jag tar upp den uteblivna vita lönen samt löneförhöjningen med chefen säger han att han inte har några pengar. Chefen är cirka 30, bor i en innerstadslägenhet och kör Ferrari. Jag blev förbannad, men något nytt jobb var inte fixat, så käften förblev hålld.

Efter ett tag flyttas jag och en annan tjej från den ena butiken till den andra, nyöppnade. Den nya ligger ännu mer centralt än den förra, och är helrenoverad, med fem nya kylar och två nya frysar i rostfritt stål. Dessutom är en espressomaskin inhandlad, som går loss på 150 000:-. Men nej - Chefen har fortfarande inga pengar. Det ska också sägas att vi får betala för all mat och dryck vi förtär på jobbet, med blyga 25 rabatt. Vi har 20 minuters rast, vare sig arbetsdagen är fem eller nio timmar. Förhållandena är inte fantastiska, men åter igen - dugliga när alternativ inte existerar.

Jag hamnar i tjafs med cheferna ett antal gånger. Först handlar det om besök av kompisar. Det här är lättast att förklara genom en dialog, så:
- Cim, du får inte ta hit kompisar under arbetstid. Jag vet att du jobbar ändå, men det är vår policy.
- Men det är okej för dig och din fru och din syster att ta hit vänner och sitta och fika med dem under arbetstid?
- En sak ska du ha klart för dig. Vi gör så mycket som ni inte ser, så om vi vill ta tre timmars lunch så gör vi det.
- Men inte om det går ut över oss. Vi blir en timme sena med stängning igår, på grund av av din fru står och pratar med några vänner. Sen vill hon att jag ska stanna efter stängning på grund av att vi inte är klara - Obetalt! Det kommer aldrig hända.
- Om man inte är klar vid stängning så stannar man. Så är det bara.
- Jag tycker det är helt fel sätt att leda en arbetsplats på.
- Jaha.

Obetald övertid alltså. Jag gick 20.00 varje gång. Frustrationen höjdes både från min och chefernas sida, och de andra på arbetsplatsen hamnade naturligtvis i kläm. Vid ett tillfälle ville chefen att jag skulle jobba en lördag. Trots att vår överenskommelse var inga helger. Jag säger nej, hon ringer och tjatar i fem dagar, säger att jag måste jobba. Tydligen ska vi ställa upp för varandra och så vidare. Jag försöker förklara för henne gång på gång att jag inte tänker jobba, på grund av att jag inte har någon sorts säkerhet på jobbet och dessutom på grund av att jag inte fått någon löneförhöjning.

Efter det blev det ren mobbing. Detta intygar flera andra på jobbet också. Under arbetstid fick jag alla skitjobb, sopa, moppa, bära sopor och dylikt, vid stängning kom någon av cheferna alltid in och satt med sina släktmedlemmar, iakttog mig. Det blev obehagligt och jag blev mer förbannad för var dag som gick. En kväll sa jag emot den kvinnliga av de två cheferna när hon la sig i min stängning för sjunde gången i rad. Hon jobbar på en bank i Skogås, vilket jag försökte förklara för henne betyder att jag vet lite mer om stängningen än vad hon gör.

Jag fick sparken nästa dag, under lunchruschen, mitt i arbetspasset. Det var bara att gå ut och fortsätta jobba. Min attityd var inte acceptabel och de sa i princip att jag borde hållt käft och tagit emot. Jag skulle ta lärdom.

Jag var mållös. Gick ut och jobbade mina fem sista timmar. Blev informerad att jag hade en månads uppsägningstid, till den 13:e april, vilket de var oerhört stolta över. Typ "Bara för att vi är så snälla chefer får du jobba lite till". Vidrigt. Jag fick en vecka. På en söndagkväll kom ett sms som deklarerade att de hittat en ny och att jag inte "behövde" komma in mer. Jag svarade med att jag behövde något som kallas i folkmun kallas pengar. Vi började bråka igen. Jag hotade med att gå vidare med det - då fick jag 12 timmar till.

Det jag känner såhär i efterhand är att jag har värdigheten i behåll, och det är faktiskt mer värt för mig än pengar. Nu kommer jag förmodligen varken få aprillön eller majlön, men jag vet att jag gjorde rätt, och jag kompromissade inte med min integritet. Samtidigt är jag hämndlysten. Men känslan som slår ut de andra är att jag måste informera om det här.

Det här är en stor kedja. Cheferna har arbetat på det här sättet i cirka 10 års tid, det är en enorm summa svarta pengar det handlar om. Dessutom har jag har aldrig blivit så illa behandlad på en arbetsplats. Den största anledningen till att jag inte namnger kedjan är på grund av mina föredetta arbetskamrater. Till skillnad från mig har de hyror att betala, och deras käftar förblir alltså hållda. Det är skamligt, men verklighet.

Även om ni inte tar er upp på Skinnarviksberget för att filosofera kring hur det kan se ut för ungdomar, diskutera det vid matbordet med era barn. En chef är en chef, ja, och en anställd är en anställd. Men rätt är alltid rätt, och att stå upp för sina rättigheter måste alltid vara en självklarhet.

Av Cim Efraimsson 03 apr 2007 18:59