Jag är stum. Det finns inga ord och jag vet inte om det beror på att hela skivan är på Isländska eller att den musikaliska vandringen är enorm. Hur som helst är detta en fantastisk upplevelse rakt igenom.
Jag har flera gånger försöka måla upp Sigur Rós musik på ett papper, men har insett att inget papper är så brett. När du sätter på Takk... så inser du att det här är något större, något mäktigare och maffiare och att Sean Pauls lastbilar är ganska tafatta. Den perfekta symbiosen mellen en gäll pojkröst, stråkar, elgitarrer och pianoplinkande resulterar i någonting fantastiskt.
Sigur Rós kan inte beskrivas utan måste upplevas. Därför är allt som jag skriver om min upplevelse meningslös, eftersom de ger dig en unik upplevelse. Lyssna på Hoppipolla så förstår du vad jag menar. Jag kapitulerar, anmäler mig till en snabbkurs i isländska och småler när jag inser att min favoritlåt egentligen betyder något i stil med att hoppa i vattenpölar.
Av Martin Svensson 28 mar 2007 09:07 |
Författare:
Martin Svensson
Publicerad: 28 mar 2007 09:07
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå