Boendekostnader vs arbetstid 1

De tekniska möjligheterna för att förenkla och förbättra vardagslivet som utvecklats åtminstone sedan 1970-talet, har stannat inom företags- och finanssektorn utan att komma de enskilda hushållen till del. De sociotekniska system som de flesta dagligen använder har inte nämnvärt förenklats eller förbättrats. Det är snarare tvärtom; exempelvis när det gäller att komma fram per telefon till en myndighet eller någon serviceinrättning. Man får oftast vänta väldigt länge innan man får tala med någon mänsklig individ.

Det har exempelvis länge diskuterats om att minska arbetstiden för alla som vill, därför att allt färre och färre människor behövs för att producera och leverera allt det som de flesta dagligen köper och använder. Den egentliga orsaken till att detta är omöjligt är i huvudsak de höga boendekostnaderna. De höga boendekostnaderna beror i sin tur på ett ständigt behov av penningtillväxt.

Finns inte denna ständiga penningtillväxt månad för månad så har vare sig företagen eller offentligsektorn tillräckligt med pengar för att betala ut nästa månadslön. I en högkonjunktur kan man kanske tillfälligtvis minska behovet av pennigtillväxt genom stora exportöverskott. Orsaken till behovet av mer och mer pengar är att företagen lånar pengar mot för sina investeringar. Eftersom många av företagen längs det totala leveransflödet har mycket stora lån och utvecklingskostnader så är den totala räntesumman mer än 30 av det varupris som konsumenten betalar.

När företagen betalar tillbaka lånen så försvinner dessa tillfälliga lånepengar från de cirkulerande lönesummorna, men räntesumman måste dessutom tas från de pengar som hela tiden tidigare cirkulerade. En stor del av räntesummas tas då under kortare eller längre tid bort från varu- tjänste- och lönemarknaden och förs över till finansmarknaden. Det är alltså i huvudsak för att inte oacceptabelt många skall bli arbetslösa, som det krävs en ständig penningtillväxt.

Det är alltså ungefär denna orsakskedja som leder till att det är omöjligt att minska arbetstiden för majoriteten av löntagarna, så länge som boendekostnaderna bara ökar och ökar. Så gott som allt boende finansieras ju numera genom bostadslån. En mycket stor del av befolkningen har ju därför bundit upp en stor del av sin inkomst under kanske mer än 30 år som huslån med ränta och ränta på ränta. Så även om räntan är mycket låg så tas massor av pengar - som skulle kunna blivit löner nästa månad - hela tiden ur cirkulationen och förs över till aktiemarknaden, pensionsfonder osv.

Grundproblemet med att det inte går att över lag minska på arbetstiden beror alltså inte alls på att det krävs en viss mängd arbete i ett samhälle, så att det i så fall i princip skulle lösa sig om alla som nu är arbetslösa kom i arbete och att alla då jobbade sex timmar istället för åtta. Det beror istället på att hela ekonomin är skuldbaserad, och i huvudsak på att alla bostäder är så högt belånade.

Det är alltså på grund av att så stor del av inkomsten tas ur cirkulationen för att betala bostadslånen som det inte går att sänka arbetstiden, utan att konsumtionen minskar och därmed arbetslösheten och utanförskapet ökar ytterligare. Och detta gäller då för all framtid - och oberoende av all sorts tekniska framsteg och oberoende om vi hade obegränsat med "gratis" energi - om vi inte gör oss av med skuldberoendet! Det nuvarande penningsystemet är det allt övskuggande problemet!

Fortsättning följer - kanske!

Av Uno Hansson 23 mar 2007 12:58