Maktkampen om Jerusalem del 2

Staden blev epicentrum för en konflikt där tre parter bekämpade varandra. Mandatens makthavare, britterna, mot judiska och arabiska organisationer som också slogs sinsemellan. Den 22 juli 1946 sprängde Irgun, den judiska underjordiska motståndsorganisationen, hotellet King David där den brittiska administrationen satt. Det varnande telefonsamtalet som skulle kunnat minska förlusterna i liv nonschalerades som ett skämt. 100 människor miste livet. Attentaten, bestraffningar, motbestraffningar intesifierades. Britterna. som slog Det Tredje Riket, kunde inte längre hålla ordning.

Judar kom till Palestina från alla håll, illegalt som oftast. Den brittiska marinen jagade gamla skröpliga fartyg; människor internerades på Cypern.
"Exodus" episoden väckte det internationella samvetet. Britterna tvingades överlåta ärendet till FN den 2 april 1947.

Den 29 november 1947 beslutade FN, efter passionerade debatter, bildandet av en judisk stat, bildandet av en palestinsk stat, etablerandet av en internationell zon i Jerusalem och en ekonomisk union mellan dessa tre enheter. En minoritet inom FN ville etablera en Federalstat med Jerusalem som huvudstad. Ingen i New York tänkte på svårigheterna i att tillämpa dessa beslut. Araberna förkastade det hela. Judarna accepterade för att kunna få fred.

Den 10 mars 1948 godkändes ett förvaltningsförslag.Viljan att internationalisera Jerusalem var så pass stor att en komité som leddes av Sir Alan Cunningham utnämnde den 13 maj 1948 Harold Evans som FN guvernör för staden. Evans ankommer staden den 25 maj med två medarbetare för att finna sig mitt i striderna mellan den nyetablerade judiska staten Israël den 14 maj 1948 och fem arabiska stater samt de lokala araberna. Han fortsätta till Kairo i väntan på bättre dagar som aldrig kom och skulle återvända till FN den 21 juni.

FN beslutet den 29 november1947 skapade starka reaktioner i arabvärlden. Sex dagar senare attackerades, plundrades och brandskattades det judiska affärskvarteret i den Gamla Staden. Desa attacker skulle då fortsätta till slutet av kriget. Alla judar däremot jublade; de skulle återvända till det landet där de jagades bort av Titus romerska legioner.

Ben Gurion, däremot, jublade inte. Han visste att bildandet av en stat inte kom serverad på en silverbricka, speciellt när den staten skulle heta Israel, omgiven av arabstater och ha Jerusalem som huvudstad, i synnerhet när det inte fanns någon organiserad armé eller vapen. Staten Israel kunde inte existera utan Jerusalem som var dess främsta och enda symbol, lika lite som Frankrike utan Paris eller England utan London. Mellan november 1947 och den 14 maj 1948 satte han igång Israels försvarsstyrkor och började skaffa vapen.

* Mellan 20.000 och 43.000 mer eller mindre övade man, 17600 gevär, 2700 kulsprutepistoler, 1000 kulsprutor och inget pansar, artilleri eller stridsflygplan att tala om, enligt A History of the Jews av Paul Johnson

Arabernas frivilliga-armé leddes av irakiske Ismaël Safouat. Hans mål var att koppla strupgrepp på Jerusalem, låta delningsbeslutet gå till intet, anfalla från höjderna neråt mot kusten och kasta judarna i havet. I själva Jerusalem dirigerade Emile Ghory, Stormufti Husseinis högerarm, de arabiska styrkorna. Den 28 maj 1948, klockan 1700, kulminerar konfrontationen; det judiska kvarteret i Gamla Staden brinner. Under de sex veckorna som följer dör flera människor i Jerusalem än under Hitlers luftanfall mot London. Tiotusentals arabiska artillerigranater faller på staden som också brand-bombas av luften.

Våren 1948 blir årstiden för Jersualems belägring.under 100 dagar.10.000 judar hotas av svält och ännu sämre av törst eftersom araberna har stängt av vattnet. Lastbilskonvojerna kämpar mot skarpa stigningar och arabiska anfall. Den judiska styrkan i Jerusalem leds av David Shaltiel, en fd främlingslegionär. Han har två 20 mm kanoner, ett tiotal kulsprutor, tjugofem 50 mm. och fem 75 mm. granatkastare.samt en begränsad mängd ammunition. Det enda tunga vapnet är en 150 mm.lokaltillverkad granakastare som lät mycket mer en den sköt!

Ställningarna flyttades snabbt för att mota bort anfallen liksom vapnen flyttades från hand till hand. Kvinnor, barn, gamlingar grävde och förtstärkte ställningar. Emot dessa stod Den Arabiska Legionen under befäl av general Glubb Pasha med tunga vapen och pansar. De egyptiska styrkorna anföll söderifrån. Till sist blev endast 80 israeliska soldater kvar för att försvara det Judiska Kvarteret i den Gamla Staden. De tvingades ge upp. Under striderna hade 28 synagogor förstörts. Därefter förstördes alla synagogor, alla judiska religiösa byggnader av de jordanska styrkorna. Under de följande 20 åren skulle inga judar kunna besöka sina heliga städer.

Den nya stadens judiska kvarter räddades av de judiska styrkorna. Eldupphöret som bestämdes av FN den 11 juni1948 satte upp en demarkationslinje på 13 kilometer som separerade de stridande parterna från varandra med ett ingenmansland emellan. Striderna återupptogs i julimånad. De egyptiska styrkorna slogs ut.. Det förnyade eldupphöret stoppade försöket att återövra den Gamla Staden.

Den 13 december 1948 annekterade det jordanska parlamentet Östra Jerusalem och Västbanken helt emot FN beslutet. Med undantag för Storbrittanien och Pakistan ingen annan stat erkände denna annektering.
För övrigt kan det vara intressant att veta att de tunga jordanska vapnen, haubitsar, pansarbilar och ammunitionen därtill hade levererats av britterna
och att trupperna hade utbildats av briitiska officerare, vilket förklarar deras politiska hållning.

I februari 1949 slutade Jerusalem vara en stad ockuperad i 2000 år ur israelisk synpunkt, den annekterades och blev sätet för regeringen. Den 13 december 1949 förklarade Ben Gurion regeringens beslut att behålla Jerusalem som Israels eviga huvudstad.

· Är maktkampen om Jerusalem slut ?
· Vad har FN gjort för Israel under kriget 1948 annat än att utfärda vissa beslut ?
· Skall Israel ändå följa ett FN beslut från 1947 som araberna har aldrig accepterat?

Av Ishak Haskiya 21 mar 2007 12:07