Film: "The number 23" - Jim Carrey i gastkramare

Betyg: G
Titel: The number 23
Genre: Thriller
Regi: Joel Schumacher
Medverkande: Jim Carrey, Virginia Madsen, Danny Houston m fl
Speltid: 1 tim 38 min
Premiär: 23 mars

I amerikanska underground-kretsar har det sedan 70-talet , då den anonyma pamfletten "Principia discordia" publicerades, funnits en kult som går under namnet diskordianism latin för osämja där numret 23 är basen för allting. Manusförfattaren till "The Number 23", Fernley Philips kom i kontakt med den numerologiska myten kring siffran 23 i samband med läsningen av den futuristiska författaren Robert Anton Wilsons verk "The Illuminatus Trilogy" och precis som huvudrollskaraktären Walter Sparrow - spelad av Jim Carrey - blev Fernley indragen i mysteriet kring siffran.

Detta snillrika manus av debuterande Philips tar sin utgångspunkt i numeriska fenomen och handlar på ytan om en helt vanlig familjefar, som blir besatt av nummer 23 efter att han fått en roman med det namnet i födelsedagspresent av sin hustru. Ju längre in i romanens värld som läsningen för honom desto fler paralleller till sitt eget liv tycker han sig se och som förklaring till det som sker står siffran 23. Men under den numerologiska ytan rör sig en mörk berättelse om det förträngda undermedvetna, hypnotiska tillstånd och den oerhörda kraft som kan släppas loss genom associationers och suggetioners inverkan. Filmen växlar mellan dessa två nivåer genom att parallellt med familjefadern Walter Sparrows liv låta romanens intrig ta gestalt.

Det blir tyvärr en ganska ordinär filmisk berättelse som inte lyckas dra in betraktaren i det kraftfält där gränsen mellan romanens berättelse och vardagsverkligheten överlappar varandra och skapar ett tillstånd där perceptionen får ett nytt fokus och livet en ny mening. Utan att avslöja historiens upplösning, som ändå visar att manuset är mer intrikat än vad regissören Joel Schumacher - tidigare regisserat bland annat två av Batman-filmerna och 8 MM - lyckas gestalta, finns här en gastkramande potential, som Jim Carrey på ett både trovärdigt och nyanserat sätt spelar ut. Han har ingen lätt roll att spela i den här filmen, men han gör det så gott han kan, utan en regi som bottnar i dramats kärna. Med en regi som på ett mer närgånget och med en större insikt och djupare psykologisk förståelse för medvetandets irrgångar hade den här filmen kunnat bli gripande och intressant på ett sätt som den tyvärr inte är.

Annars är Jim Carrey en lysande begåvning bortom sin hysteriska persona i filmer som "The Mask" och framför allt "Dum & dummare". Han visar här upp ett register, som genialt och utan större åthävor glider fram och tillbaka mellan två roller, som på många sätt är varandras diametrala motsatser. Skickligt och ledigt förför han betraktaren i båda fallen utan att tappa särarten hos de olika karaktärerna.

Det är först i slutet på historien som man förstår hur kuslig den här filmen egentligen är och att Walter Sparrows psyke i filmen bottnar i människor omkring oss. Han får mig att tänka både på den familjekära Hagamannen och den 27-åringe man, som står inför rätta efter att ha dödat en pojke för att rösterna sa det till honom.

Av Monika Wehlin 20 mar 2007 13:10