80-talister - Dreamers and doers

Jag gillar generaliseringar. Alltid gjort. Vare sig det handlar om kön, ålder eller religion. Anledningen till att jag tycker att man kan dra folk över en kam är mycket på grund av det land vi lever i. Svenska människor är i det stora hela fjantiga, tråkiga och det kanske enda folkslag i världen man kan kalla vanliga. Lagom, helt enkelt. Precis som att fransmän är otrevliga och britter fulla. Inga problem.

Vi 80-talister kommer ta över nu när 40-talisterna så småningom går i sin efterlängtade pension. Och då syftar jag mest på de sena 80-talisterna, den kategori jag själv tillhör. Läst några intressanta artiklar i Metro den senaste tiden, angående våra värderingar och krav på miljön omkring oss. För vi är ganska krävande, vi ungdomar. Inte bara ska vi bli sedda helst hela tiden, vi vill ha uppskattning, bekräftelse och löneförhöjning inom 30 dagar. Jag tycker det är smått komiskt att vi förväntar oss en högre grundlön än vår erfarenhet någonsin förtjänar och vi ser det även som en självklarhet att stå upp mot chefen. Smått komiskt, men fortfarande nyttigt och nyskapande.

Vi känner inte behovet av att revoltera som andra generationer gjort. Vi vill inte bränna bh:ar, vi vill inte riva Berlinmurar eller legalisera marijuana. Detta ska inte misstas för lathet eller brist på passion - Vi är helt enkelt mer inriktade på att vi själva, som individer, ska må bra och tjäna pengar. Resa jorden runt och så vidare.

I artikeln i Metro om 80-talister och vår inställning stod det att det viktigaste när det kommer till arbetet är att man äger en passion för det man gör, att man brinner och känner att man gör något viktigt. Ett påstående som fem-sex stycken intervjuade ställde sig bakom utan att tveka. Vi har 20-åringar i Sverige idag som direkt efter gymnasiet sätter igång egna företag, som åker till Thailand för att jobba på skolor och som cyklar ner till Afrika för att mata HIV-smittade barn. Vi har inga restriktioner, och är komfortabla i vårt drömmande. Vi kan bli, göra, säga vad fan vi vill, och folk kommer lyssna, vi kommer lyckas.

Problemet uppstår när vi 80-talister möter dessa fjantiga föråldrade gamlingar, som hatar att vi ska ta över världen och som mer än gärna sätter krokben. Som pratar om "lärdomar" och "framförhållning". Vi är en impulsiv generation, och det rimmar ganska illa när det kommer i kontakt med bekväma gamlingar.

Själv har jag fått sparken tre gånger på två år. Först från ett telefonförsäljningsjobb med provisionsbaserad lön, där jag trots riktigt bra siffror fick kicken på grund av ett icke inlämnat sjukintygspapper. Chefen ville inte förstå att jag inte orkade släpa ner mig till sjukhuset med 40 graders feber. Det är det som stört mig mest i efterhand, att jag faktikt var sjuk. Enligt mig hade både han, jag och organisationen tjänat på att ha mig kvar. Sen var det in i restaurangbranschen, där jag efter 130 timmar på en skärgårdsrestaurang i strålande vackra juli åkte in på SÖS med riktigt vidriga kramper i magområdet. Stress, deklarerade läkaren, och sa i princip åt mig att sluta på jobbet. Istället fick jag sparken två dagar innan en månads resa till Thailand, och två veckor innan provanställningen var över. Det vill säga - Ingen uppsägningstid, vilket i sin tur resulterade i utebliven januarilön. Dessutom smög det fram att alla jag jobbat med så intensivt i ett halvår, mina kollegor, alla vetat om att jag skulle få sparken i över två månader. Chefen ville spara pengar, tydligen.

Jahapp. Liksom.

Nu tycker säkert många av er att jag är barnslig i mitt sätt att tänka - En chef är en chef, ska lydas och så vidare. Men det där är en ständig tolkningsfråga. På mitt senaste jobb krävde arbetsgivaren framförhållning, initiativförmåga och käfthållande.

- Framförhållning: "Du har varit sjuk alldeles för ofta. Det vore en sak om du ringde fyra dagar innan du blev sjuk, nu ringer du alltid dagen innan. Jag hinner inte hitta nån annan. Och nej, säg inte emot nu, man känner faktiskt att man kommer bli sjuk ett tag innan."

- Initiativförmåga: "Du ska hitta på egna saker, komma med egna förslag och påverka. Nja, men att du skriver din egen lista över stängningsproceduren är faktiskt inte okej, du underminerar min fru som chef. Och vad gör vi när du och dina listor är borta? Ni kommer ju inte vara här för evigt. Nja, men du kan inte flytta mjölken närmre kaffemaskinen utan att fråga oss faktiskt, du har bara jobbat här en månad."

- Käfthållande: "Jag accepterar inte din attityd. Jag är din chef, och om jag säger något till dig så ska du göra det bara. Vadå inte om du har rätt och jag har fel? Du har gått över gränsen. Du har till 13:e april på dig att hitta nytt jobb."

Jag har fått 12 timmar den här veckan, sen är det dörren för min del. Jag har inte attitydproblem, jag säger nej till att jobba en lördag för att det är bestämt att jag bara ska jobba vardagar. Jag har inte auktoritetsproblem, du kan ha fel vare sig du är min chef eller inte. Jag tänker inte ta någon "lärdom" av det här, jag tänker utbilda mig bättre än du, resa längre, köpa ut dig och din fru och anställa er som diskare.

80-talister är den första generation som är både dreamers och doers. Snart tar vi över.

Av Cim Efraimsson 20 mar 2007 01:25