"Graffiti är konst"

Det var inte länge sedan Pernilla Andersson turnerade med Katie Melua. Sedan tog det inte lång tid innan steget togs från förband till huvudnummer. Även om det är lite samma stuk, är det skam att jämföra Andersson med någon annan. Svensk, bra, nutida musik som ens är i närheten av att kunna stämplas som jazz är man inte direkt bortskämd med, och Andersson tar helt klart kommandot i ett soulfattigt land.

- Berätta om Baby Blue.
- Baby Blue.. Det är en ruffigare skiva, mer bluesig än mina tidigare. Det är tråkigt att göra samma sak två gånger, det är väldigt viktigt för mig att utvecklas hela tiden. Sen finns det ju artister som kör på i samma linje och trivs med det, men sån är inte jag.

- Känner du att det finns någon fördel i att inte vara klassiskt skolad?
- Ja, alltså, jag pluggade ju litegrann, men har aldrig kunnat läsa noter eller så. Det är skönt att slippa alla regler, det kan bli så strängt annars. Med klassisk skolning är det mycket rätt och fel, men fan, det funkar ju inte så i musik. Det där tänket är jävligt förlegat.

- Du själva lyssnade på Chet Baker och Miles Davies som ung?
- Haha, ja, jävligt påtvingat skulle jag säga. Det var ju den musiken mamma och pappa lyssnade på. Jag växte upp och trodde att alla lyssnade på jazz, tills det börade bli snack om Herreys och Carola. Min första kontakt med popen var ABBA, och det har gett mig jättemycket.

- Men kan fans till sådan gammal hederlig blues & jazz hitta element dom gillar i din musik?
- Ja, absolut. Jag är väldigt respektlös i mitt sätt att blanda, man kan hitta influenser från alla möjliga genrer i min musik. I förra veckan var jag och spelade med Infinite Mass. Jag var skiträdd att dom väntade sig att jag skulle waila som Beyoncé, men jag fick stå och skrika lite istället. Det blev skitbra skratt. Jag skiter i genren - hiphop, jazz, pop - bra musik är bra musik. Så länge det finns hjärta.

- Tror du att du har en målgrupp att hämta i, säg, 15-åringar? Är det möjligt idag?
- Ja, gud ja. 15-åringar sitter ju och skriver till mig. Det var en tje som sa att Angel Wings cover på Social Distortions originalversion var det bästa hon hört, hon var punkare. Det är så jävla skönt. Det är ju mycket öppnare idag, ungdomarna är inte restrikterade som vi var i vårt tankesätt. Jag tror unga kan finna min musik, ur ett större perspektiv, jävligt tilltalande.

Nyanserna är många när det kommer till Andersson. Man kan inte låta bli att slås av kontrasten, det ljuvt späda i hennes röst som skjuter svordom efter svordom. Det blir smått komiskt, samtidigt som hennes ödmjukhet och genuina intresse lyser igenom. Hon växte upp i en brokig, blommig musikvärld tillsammans med sin mamma och pappa och håller nu på att slå runtom i Europa.

- Hur viktigt är bra musik när man är ung?
- Åh, det är det absolut viktigaste. Det kanske är lite spacat att växa upp som jag gjort, med musik sen jag låg i mammas mage i princip. Men barn har ju inga gränser, inga fördomar. En musikalisk uppväxt är skitbra, det är ju det allt handlar om. Teater, musik, graffiti. Det är konst, och jag hoppas verkligen jag har möjlighet att spela vinylsamlingar för mina eventuella barn.

- Jag läste om att du under en period lyssnat mycket på filmmusik, bland annat legendernas legend Johnny Cash. Förändrade det ditt eget sätt att producera?
- Rubin Rick Rubin kör ju med extremt vågade produktioner på den där skivan, han går bort från den Cash alla känner till. Han drar in massa olika rockmusiker, kör mer jazzig, akustisk, rå musik. Cash är där, men inte i centrum. Det är klart att det påverkat mig, det är lite som när jag mixtrar med Svante Turesson. Han är ju cool liksom, jag vill att folk ska kunna se det. Såna produktioner bäddar för väldigt spännande musikaliska möten.

- Har du någon favorit inom filmmusiken?
- Kill Bill är helt otrolig. Helt sjuk, men så jävla bra. Där har dom ett japanskt tjejband som står och gapar, så bara sprutar det blod överallt. Sinnessjukt. Min nästa skiva kommer vara ännu mer åt det hållet, mer experimenterande. Tänk Rolling Stones på 70-talet.

- Du och din pojkvän Dregen Backyard Babies var ju i Thailand under tsunamin. Hur påverkar det en som människa?
- När man är med om en så pass bisarr sak, att vara så nära döden utan att få en skråma.. Det är sjukt. Vi träffades av vågen och sköljdes med flera hundra meter, men ställde oss upp oskadda. Både hjärnan och själen säger "herregud". Jag kunde ju varit död. Det får en att vakna upp, att inte ta saker för givet.

- Har det traumat tagit någon plats i låtskrivandet? Det är ju väl känt att musiken använder sin talang även i terapeutiskt syfte.
- Jo, det gör man ju. Inte just i skrivandet, men gag tror att det är i kompromisslösheten det speglar sig. Det fick mig att isne att jag tänker göra, skriva vad fan jag vill, sen om folk inte gillar det jag gör, så fine. Ingen kommer tacka dig för att du varit följsam.

Baby Blue släpptes i januari, hittills strålande kritik. Starka personliga rekommendationer går till spår 2 "Alright" och spår 6 "Little Suzy". Pernilla Andersson turnerar i Skandinavien i vår och i sommar.

Fotnot: New York-födde Frederick Jay Rubin, aka Rick Rubin, är en amerikansk skivproducent som vunnit ett antal Grammys för sitt arbete. Han är bland annat känd för "American series"-skivorna med Johnny Cash, men även för att ha fört samman rock, AeroSmith, och hiphop, Run DMC, i den oförglömliga hitlåten "Walk This Way". Om det inte vore för Rubin hade musikvärlden varit fattigare idag, då han genom sina fusioner bäddade för många framtida samarbeten mellan giganterna inom rock och giganterna inom hiphop. Utöver detta på sin meritlista har han även titeln som original-DJ för the Beastie Boys och grundare av världsberömda Def Jam Records tillsammans med Russell Simmons.

Av Cim Efraimsson 14 mar 2007 01:27