På barnkalas med avtrubbande skränleksaker

För inte så länge sen var jag på en tillställning, ett släktkalas, med mängder av barn, då en liten femåring fyllde år.

Jag skyr dessa kalas som hålls årligen dels för att värdarna inte brukar finna några gränser för hur många de ska bjuda in, men dels också för att föräldrarna till den lilla pojken, har outgrundliga mängder av bip-bip-, tjut-tut-, blink-skrik-skränleksaker. Jag förstår inte hur föräldrarna står ut. Själva har vi införskaffat minimalt av den typen av skränleksaker. Även om jag är ljudöverkänslig, så är det för mig obegripligt hur vemhelst står ut dagarna i ända med dessa mekaniska oljudsvidunder.

I år hade leksakerna fyllts på till brädden hos pojken. Familjen hade flyttat till större lägenhet, och med en givmild släkt, samt en förkärlek för tillställningar så hade utbudet blivit en mindre leksaksfabrik.

Men förutom att jag inte visste var jag skulle slå mig ned i denna högljudda röra i lägenheten, där ungar sprang omkring med tjutande radiobilar och mekaniska värstingar,
så slog det mig, att istället för att umgås, så ägnade de vuxna sig åt att överösta ungarna, och ungarna överöstade ytterligare. Trevligt kalas!

Klart som korvspad att ungar inte lär sig att umgås med vuxna när det blir på det här sättet. Hur som helst, då jag en stund, satte mig inne i havet av leksaker i pojkens rum, så slogs jag av ytterligare en grej. Ungarna som satt och lekte med leksakerna vart ju fullständigt avtrubbade även i sin lek med varandra. De satt ju bara och tryckte på, och testade, de olika leksakerna.

I denna röra av allehanda mastodontplastleksaker, som plastborgar med gubbar, speldosor med rörliga Disneyfigurer och saker där mekaniska bip uppkom då leksaken satts i gång, så försvann tydligen ALL kreativitet i lek med varandra.

Och sedan undrar vi varför unga idag blir så avtrubbade och lättpåverkade! Det plastigaste utbudet av leksaker saknar ju verkligen all form av kreativitet och intressant uppfinningsrikedom hos sig.

När ska vi inse att kommersialismen gör oss till slavar redan då vi är små individer? Och när ska vi inse hur mycket sakerna skärmar av oss människor från varandra?

Jag stannade inte kvar särskilt länge på släktkalaset i år. Och jag hade inte så stora problem att få med mig dottern hem heller.

Till nästa år undviker jag nog tillställningen hos pojken.
Då det gäller dottern, så brukar hon för egen del smälta in i de flesta sammanhang, och trivas även att umgås med vuxna. Men då har jag också integrerat henne från början, i det umgänge vi har och vi klarar oss alldeles utmärkt utan värstingsakerna från BR.

Av Karin Holmberg 13 mar 2007 20:36