Jag sparkades nedför backen mot E4

Kan man hata sin gamla skola efter mer än 40 år? Ja, kanske inte hata, men väl fyllas av minnen över de obehag som upplevts på vägen till och innanför skolans väggar.
Varje dag färdas jag med 134:ans buss förbi Brännkyrka gymnasium, där det ligger nyrenoverat och väl synligt.

Egentligen ser skolan ut nu som då, och vägen upp till skolhuset är densamma som för 40 år sedan.
Det var där jag fick stryk av de medkännande skolkamraterna i min klass och sparkades nedför backen mot E4. Det var innanför de väggarna som några roade sig med att låsa in mig i en skrubb för att när läraren kom säga att de bara skojade.

Ja, livet I skolan var inte lätt för barnhemsbarn. Vi Nybodabarn var omnejdens hatobjekt och visst, vi låg ju längst ner på den sociala rangskalan.
Tiden vid skolan räckte en termin, sedan gav jag upp. Personalen på barnhemmet sa: “Ja vad var det vi sa".
Det var så uppmuntrande att vara Nybodabarn.

Apropå Nyboda, jag passerar infarten där också varje dag till och från jobbet. Numera är det ett tjusigt boende i bostadsrättsform och min gamla flickavdelning har byggts om till ungdomsbostäder.
Det är fint att bo på Nyboda idag. Undrar hur många som vet hur det var.

Tiden läker alla sår. Ja, kanske det. Såren är läkta, men ärren finns där. Och samhället har lärt sig väldigt lite under alla år.
Många barn omhändertas idag utan några egentliga riktiga skäl mer än att deras föräldrar inte är bra nog, precis som på min tid.

"Rebellrobban", som sjunger och roar vid Slussens tunnelbana, är en av de nya föräldrarna som inte duger enligt svensk socialtjänst. Hans son omhändertogs för att han hade för lite möbler i sin nya lägenhet. Rebellrobban, som inte dricker, aldrig använt droger och som bara sjunger för att musik är hans liv.
Undrar om hans son en dag vandrar förbi huset där han placerades och då känner samma ilska som jag känner, mot väggarna på Brännkyrka gymnasium och Nybodahemmet i dess nya skepnad.

Av Anne Skåner 12 mar 2007 18:41