I sagornas värld?

Det var en gång en konsult som en dag kom till en ny stad i ett lagom stort land där årstiderna brukade skifta fyra gånger per år. Staden låg alldeles nära landets huvudstad och hade tidigare styrts av en regent så länge någon kunde minnas och vid valet som alldeles nyligen avgjorts hade stadens invånare valt en ny regent. I stadens förvaltning arbetade samma människor kvar även efter bytet av regent, kanske till dels beroende på att regenten inte intagit sin stol ännu, men kanske till lika stor orsak att de var tjänstemän.

I förvaltningen fanns en chefstjänsteman som var ansvarig för barnens utbildning. På omvägar hade det kommit till allmän kännedom att förvaltningen hade resurs- och kvalitetsbrister, och detta hade naurligtvis till slut även nått konsultens öra.

En av de resursbrister som det talades om var bristen på psykiatriker för eleverna i stadens skolor. Staden hade helt enkelt inte resurser nog att professionellt möta elevernas behov att tala med en vuxen om livsfrågor. Då konsulten under lång tid hade rest land och rike runt och hört om liknande resurs- och kvalitetsbrister i andra städer, var konsulten väl förberedd inför mötet med chefstjänstemannen och kom därför med ett mycket generöst erbjudande. Staden skulle av konsulten få en psykiatriker tillgänglig för stadens skolors elever under sex månader utan kostnad.

Chefstjänstemannen, som var en erfaren tjänsteman, frågade om konsulten kunde presentera samma erbjudande för cheftjänstemannens underställda, vilka ansvarade för psykologstödet till stadens elever, inom en enhet kallad för "Elevhälsan". Konsulten tänkte att det var ett bra förslag och lovade samtidigt att ta med sig psykiatrikern till mötet.

Dagen därpå gick konsulten tillsammans med psykiatrikern med glada miner tillsammans till stadens stadshus för att möta de ansvariga för "Elevhälsan". Där väntade två inte lika leende kvinnor i övre femtioårsåldern, kanske njöt de inte annars heller av vackra dagar, som visade in konsulten och psykiatrikern i ett litet rum där alla fyra satte sig vid ett runt bord. Snart förstod konsulten att det inte var chefstjänstemannen som han träffat dagen innan som i praktiken bestämde i frågor som rörde elevernas hälsa.
Konsulten gav de två kvinnorna en kortare skrift som sammanfattade erbjudandet, samtidigt som psykiatrikern berättade om sig själv, sin långa erfarenhet med kognitiv psykiatri och sin nyligen utgivna bok.

Istället för att ta emot erbjudandet om en för staden kostnadsfri professionell psykiatriker med öppna armar, så fokuserade de två medelålders kvinnorna på annat än att omedelbart planera för att svara upp mot stadens elevers behov. "Vad gör ni om en av eleverna bryter ihop?" frågade plötsligt den ena kvinnan. "Tar hand om det, men det är knappast det vanligaste eftersom vi skall arbeta förebyggande." svarade psykiatrikern lugnt. Den andra kvinnan fortsatte: "Vi kan inte riskera att någon bryter samman, då skolan är ansvarig." Konsulten som inte riktigt hängde med i turerna frågade då kvinnan: "Menar du att det är bättre att en elev går omkring och mår dåligt i skolan än att eleven riskerar att bryta samman i ett möte med en psykiatriker?". När då kvinnan som arbetar på kommunens "Elevhälsa" svarade: "Ja, för då vet jag i alla fall inte om att eleven mår dåligt." blev hakorna hängande både på konsulten och psykiatrikern. Konsulten samlade sig och ställde samma fråga igen och fick samma svar. I och med det insåg konsulten att de inte var välkomna och avslutade mötet.

I denna kommun finns det människor som har lön för att hjälpa elever med det själsliga, men som utan att blinka säger nej till erbjudande om gratis psykiatriresurser och som dessutom tycker allt är bra så länge man slipper känna till det. Undra på att skolorna i den kommunen har problem.

Av Mikael Flovén 07 mar 2007 19:24