Frankrikes Quisling - en omtyckt härskare

Enligt Paul Johnsons bok Moderna Tider var Frankrikes reaktion på det tyska anfallet på Polen fullständigt kaotisk. Man reagerade på åtgärder som Storbritannien vidtog. Så här skriver Paul Johnson:” Efter ¨München insåg de att deras östpolitik var död. I fråga om Polen gjorde de bara de erforderliga gesterna. De ansåg den brittiska utfästelsen vansinnig och stödde den rätt och slätt därför att de inte hade något alternativ. De visste att 1870 kunde upprepas om de gick in i ett totalt krig med Hitlers Tyskland, och det tog dem femtiosex timmar av vånda och tvekan att reagera på det tyska anfallet på Polen, som hade varit dess svurne allierade sedan 1921. I den
militära överenskommelse som general Gamelin hade undertecknat i maj 1939 tillsammans med
den polske krigsministern Kasprzycki förband sig Frankrike att dess flygvapen genast skulle gå till anfall mot Tyskland då Polen invaderades och att den franska armén skulle gå in i Tyskland inom sexton dagar. Ingendera löftet uppfylldes. Det enda som hände var att armén gjorde en sondering den 8 september men snart drog sig tillbaka. Den 22 september lade fransmännen alla aggressionsplaner åt sidan sedan de fått särskilt dåliga nyheter från den polska fronten. Under den tiden hade tyskarna inte mer än elva divisioner i aktiv tjänst, men den 1 oktober var de i full gång med att överföra trupper från östfronten. Som protokollen från diskussionerna mellan de brittiska och franska staberna visar var det därefter britterna som envist yrkade på aktion på den
tyska huvudfronten. Fransmännen ville inte göra några insatser där utan planerade i stället avledande manövrer i Skandinavien, Saloniki, Finland och annorstädes.”

Avledningsmanövern mot Skandinavien ägde rum i Narvik där brittiska och franska trupper landsattes. Staden besattes 9 april 1940 av tyska jagare , som kort därefter anfölls och förstördes av brittiska flottstridskrafter. I maj – juni samma år höll de allierade staden en kort tid fram till Norges kapitulation 9 juni. Avsikten med manövern var troligen att stoppa järnmalmsleveranserna till Tyskland och att flytta krigsskådeplatsen till Nordeuropa i stället för Centraleuropa. Den starkt antikommunistiska regeringen i Frankrike ville nog gärna slåss mot Sovjet och tänkte sig kanske att ockupera norra Sverige och sedan överföra trupper till Finland för att försvaga Tysklands nye paktbroder. Ett streck i räkningen blev freden mellan Sovjet och Finland i mars 1940. Fram till den 9 juni 1940 stod det och vägde om Sverige skulle dras med i kriget.

Anfallet mot Frankrike började den 10 maj, och sex veckor senare, den 22 juni undertecknade fransmännen ett vapenstillestånd som gav Hitler allt han ville ha. Antalet stupade – 27 000 tyskar mot 135 000 för de allierade – ger en antydan om hur stor den tyska segern var. Vapenstilleståndet hade undertecknats av marskalk Henri Pétain och han utrustades nu med fulla befogenheter av den stympade nationalförsamlingen i den nya huvudstad som inrättades i Vichy.

Hur lite som Frankrike förtjänade att bli befriade från den nazistiska ockupationen visar följande citat från Moderna tider:” Pétain blev snabbt den mest omtyckte franske härskaren sedan Napoleon. Han förkroppsligade antiromantiken och den längtan efter att få lägga ifrån sig sina historiska och globala plikter och föra ett lugnt och rofyllt liv som nu intog fransmännen./--/ Han behandlades som en kunglig person. Bönderna kantade järnvägarna där hans tåg passerade. Kvinnorna höll fram sina barn för han skulle röra vid dem./-/ I början alstrade Vichyregimen, som bestod av militärer och ämbetsmän – politikerna lämnades utanför – ett lyckorus i Frankrike, liksom Hitler hade gjort i Tyskland 1933. Hitler hade inte svårt att förvandla Vichy till en allierad. Den 3 juli 1940 fick den brittiska flottan order att sänka den franska flottan i Oran och andra nordafrikanska hamnar, eftersom britterna inte ansåg sig kunna lita på Vichy. Två dagar senare bröt Pétain förbindelserna med Storbritannien, och därefter gled Vichy obönhörligt in i det nazistiska lägret där det hänsynslöst behandlades som en mjölkko. Ungefär 40 procent av den franska industriproduktionen, 1 500 000 arbetare och halva den offentliga sektorns inkomster gick till den tyska krigsekonomin.”

Om de västallierades stora svårigheter i krigföringen mot Tyskland blev jag uppmärksam på av en bekant som bad mig läsa en bok om desertörerna. Boken hette Förrädare av Hans Lagerberg, sida 318: "Desertörerna var inte färre under andra världskriget. Fastän de allierades soldater fick höra att de kämpade mot en diabolisk fiende, frågade sig många varför de skulle offra sig. Under det tyska återtåget försökte officerarna upprätthålla disciplinen genom att avrätta tiotusentals desertörer. Dessa blev anonyma offer, men den förste amerikan som avrättades för desertering under kriget är desto mer välkänd, skildrad av Hans Magnus Enzenberger. ------------- Av de 40000 amerikaner som öppet deserterade ställdes endast 3000 inför krigsrätt. Tusen av dem dömdes till döden.”

Av citatet framgår hur svårt det var att föra krig på ett mera humant sätt som kännetecknade de västallierade till skillnad från det obarmhärtiga sovjetiska. Det var dock den obarmhärtiga krigföringen som möjliggjorde en seger för de allierade i slutändan.

Ju mer jag tar del av Quislingregimernas deltagande i de tyska krigsansträngningar och antalet amerikanska desertörer – 1,5 franska arbetare arbetade för den tyska krigsmakten och 40 000 amerikanska soldater deserterade – desto mer förvånansvärt är det att de allierade segrade i andra världskriget.

Av Yngve Karlsson 28 feb 2007 10:55