rådbråkning på 2000-talet

Jag har ett problem.
Det är den här grannen jag verkligen kommit att hata.
Han bor våningen under mig i vårat lilla hus i Sofielund. Det är en gammal tvåplans kåk med vitt murbruk och svarta bjälkar med ren och sliten tegelsten mot insidan av gården. Det ser pittoreskt och holländskt ut, som en svensk tror att Holland skulle se ut i alla fall.
Den här grannen har en helt jävlig dygnsrytm och vi är som två väckarklockor på olika sidor av jordklotet. Jag har ingenting mot rutiner, jag drabbas ständigt av dom själv, olika eller väl skiftande. Jag hyllar faktiskt rutinen och dess sakrala innebörd dom kommit att ge svensken som ständigt söker upprepande tröst.
Så det finns användning för den, det finns det verkligen.
Min granne har ett garage nedanför mitt fönster på innegården och sjukpensionär som han är, så är han ständigt upptagen med att fylla det korta liv som han har kvar med så mycket skit bara möjligt. Detta har jag ingenting emot, jag tycker man ska få leva sitt sista liv precis som man vill utan arbetets rasslande bojor. På grund av att han är en gammal sjukpensionär med tidigt utvecklad reumatism så försöker karlen ständigt hålla i gång sin gradvis stelnande gamla kropp.
Han går upp klockan sex på morgonen den här Bernt.
Klockan sex går han upp och det är inget fel med det. Det är många människor som går upp klockan sex på morgonen.
Njuter av det gör dom också.
Men detta beror också på vad man gör när man går upp klockan sex.
Varje dag, klockan sex, tar han sin 59 - åriga, slitna gubbkropp till garaget och börjar skruva på sin amerikanare från -69. Det har han hållit på med sedan han var 47 och han har aldrig någonsin kört den.
Aldrig någonsin.
"Det är inte en sån bil man kör." Säger han bara och ler.
Dagen efter fortsätter det.
Han svetsar, sågar och svär med sina Black & Decker verktyg som han håller så kära. Sedan trimmar han ofta häcken med sin gnälliga häcksax på vår innegård som är nere vid knäna på honom nu. Jag kan inte beskriva hur det låter.
Någonstans börjar jag förstå varför han är så ensam för mitt hat mot honom gör mig helt ursinnig.
Och jag känner honom inte ens.
Sedan kommer motorgräsklipparen, också den från Black & Decker.
Bilen blir aldrig klar, buskarna ser ut som om det vore mellankrigstid, gräsmattan är en ständig green och det långa trädet som han ständigt kapar grenar på ser ut som en fallos.
När jag skriker på honom, tidigt på morgonen, klagar han på tinnitus, att han inte hör. Annars är det bara leda och sorg som sjukpensionär säger han, sömnsvårigheter eller rännskita. Man måste hålla sig sysselsatt för att inte bli knäpp.
Det värsta jag någonsin varit med om är att få erfara hans SV Pole Hedge Trimmer. Det är ett obeskrivligt ljud.
Jag kan tänka mig att det låter så när döden gråter.
Eller när vår gud blir riktigt arg och skriker bakom tandraderna.
Förutsatt att han har några.

Så jag börjar konstruera ett stort hjul i mitt vardagsrum. Varje gång han går upp och väcker mig fortsätter jag morgonen och förmiddagen med att mäta och spika.
Hjulet ska vara stort, nästan två meter mätt från topp till botten och kunna hålla minst 80 kilo kött.
Detta blir det enda kända fallet i Sverige sedan 1835, och av mig.
Så fortsätter det, detta är rutin och den har en tendens att smitta av sig. Jag gör det bästa av situationen och blir Bernts hukande skugga.

Idag går han upp vid sex, jag hör honom där nere, han kommer ut i trädgården halv 7 och börjar kapa toppen på päronträdet, sedan tappar han sin verktygslåda två gånger i grusgången. Vid klockan 8 går han in och dricker kaffe, sedan fortsätter han och det är då jag rycker tag i honom bakifrån, binder hans händer med el - tejp och slänger honom över axeln.
Det här har pågått för länge nu, och gubben njuter inte av sitt liv som man borde göra. Bernt skriker oavbrutet under hela tiden jag går ner till gården igen och knäcker alla hans trädgårdsverktyg på mitten. Lämnar allting i en stor hög på "greenen", blandar 2 meter skumplast, en liter bensin, två koppar tvättmedel i en står skål. Det blir en geléaktig massa som jag häller över allting på gården och tänder på.
Där har ni receptet på hemmagjord napalm.
Men prova för guds skull inte det här hemma.
När jag kommer upp för trappan till min lägenhet ligger Bernt fortfarande kvar på golvet och kvider. Jag tejpar ett lager till runt hans händer, sedan lägger jag honom på rygg och lägger upp han fötter i en 45 graders vinkel mot en av mina bruna köksstolar från det hemska 70 - talet.
Jag hoppar av dom vid knäskålarna utan problem. Han är ju gammal och inte speciellt hållbar längre, det hade varit svårare med en 20 - åring.
En reumatikers leder är också lättknäckta.
Nu skriker inte Bernt längre utan bara dreglar och mumlar lite, han säger ingenting av värde utan det är bara tomma vokaler blandat med tung saliv.
Det här är slutet på ditt liv Bernt, du borde vara här nu.
Jag lossar hans händer, rullar över honom på magen och lägger knäet över armbågsleden.
Du har fått mig till det här.
Jag som var så lugn och fin.
Jag bryter armen mot mig samtidigt som jag pressar med tyngden av min hukande kropp.
Jag som blev antagen till Mensa 2001.
Han gurglar till och blir sedan tyst, fortsätter att mumla sitt tröstande mantra i släpiga vokaler. Han är enkel, Bernt. Jag behöver inte ens slå honom vilket gör detta arbete så mycket mer effektivt än vad det kunde ha varit. Jag behöver inte ens statuera ett exempel eller lära honom någonting.
Andra armen är lite svårare, jag får bryta två gånger för att få av den.
Jag rullar fram mitt hjul jag byggt på mornarna under en veckas tid, lägger det bredvid honom och lämpar upp honom på träet. Spänner fast gubbkroppen som ett kryss med ett rep.

X smärta och död.

Jag vänder upp hjulet och luta kreationen mot en av mina vardagsrumsväggar. Bredvid akvariet, mina ciklider gillar att följa med på vad som händer.
Det är nyfikna fiskar av naturen.
Jag flätar in lemmarna i hjulets träverk och lossar på det slitna repet. Nu sitter han fast av sig självt. Ståendes med hjulet mot väggen.
Ni har sett den där teckningen av människan som modell av Michelangelo. Så ser det ut.
Egentligen ska detta ske publikt, så att han ska få möjlighet att hånas i dagar innan han dör, men det är annorlunda idag.
Man får inte göra så här längre.
Inte sedan 1835.

Av Andreas Karlsson 27 feb 2007 11:04