myrstigen

Mitt blod är tungt.

Det är en kraftansträngning att passera det genom mina ådror och tankarna blir tröga av minimerat bränsle. Behöver Glycerylnitrat eller någonting förtunnande bara.
Venerna är svullna och stela.

Jag skulle kunna glömma bort detta med sprit eller sedativa medel men jag tror inte att kroppen skulle klara det. Att andas är tillräckligt just nu och hela min varelse arbetar för att hålla mig vid liv. Någonting blockerar blodet, det är någonting där. Det drar och kliar i filerna av blodkroppar.

Jag kan inte gå till sjukhuset, jag skulle inte orka det om jag ens försökte. Mitt psyke klarar det inte heller. Institutionen äcklar mig då det är som en blandning av ett bårhus och någon slags verkstad. En organisk industrianläggning där termerna går på samma sätt och med liknande begrepp. Kroppen beskrivs tekniskt i samma anda som en bilmotor eller en förgasare.
Vi har en V8 här, möjligen med en sprucken artär som läcker.

Kanske är kroppen ingenting mer än ett organiskt maskineri men jag värdesätter mitt liv efter att jag lever och andas precis som alla andra.
Du är inte utbytbar.
Du är en i mängden men ändå speciell.
Du är själen som är i dig som är dig.
Du produceras inte på rullband av lågavlönade arbetare.
Men tro inte att du är förmer än någon annan.
Ständigt dubbla budskap.
Jag vet att jag ska vara frisk, inga hjärt- och kärlsjukdomar i familjen, jag lever sunt utan stora alkoholintag, rött kött, salt eller fettintag. Allt ska vara rätt, allting stämmer men ändå inte. Jag är ju bara trettio, jag kan inte vara slut nu.
Omega-3, lågsaltat, multifiber och allt det där med nått jävla nyttigt extrakt.
Det känns levrat eller tjockt som olja.

Jag lyfter fram mina underarmar och tittar. Det ser ut som en satellitbild över extrema åförgreningar utifrån den stora modern i mitten. Jag är rädd för det här, det finns ingen kontroll och jag kan inte göra någonting annat än att svettas och svara smärtan med stön och förljugna tankar om gamla minnen av eskapi.
Bara någonting lugnande, ge mig morfintabletter. För häftigt? Snälla.

Ataraktika.
Apozepam, Diazepam, Dezitin, Stesolid, Sobril, Midazolam, Alpharma.
Ni skulle inte fatta hur många som stoppar i sig den här skiten.
Häll i mig allting och vagga mig som ett litet barn för jag klarar inte den här känslan av att vara offer för min egen skenande kropp. Instängd i köttet och inbäddad bland nerver och själsliga sår som skaver och bildar ett svartnande inre. Jag spricker, rycker och river mig vilt när jag förbrukar mitt sista dyrbara smörjningsmedel. Skit i nerverna, jag vill ha allting som går att få tag på. En skadad nerv är i alla fall en förbrukad nerv som haft mening i sitt tidigare syfte. Nu gör trådarna ingen nytta alls fast dom ska vara friska.
Ledningen här är paj, den måste bytas ut.
Du ska lyda mig. Min kropp ska lyda mig men det går inte.
Armarna svänger och jag stelnar till. Hjärtat skälver och sliter sig ur sina kamrar och rötter.

Är jag levrad? Är jag olja? Är detta ett straff för min saknad av empati för omvärlden? Att dö av ett kollapsande hjärta som man aldrig matat med känslor av kärlek och värme för någon annan än sig själv. Har jag varit för kall så att jag bara stelnat till någonting mekaniskt och rostande trögt?
Men någonting jobbar ju där inne, det rör på sig men trögt precis som om det skulle vara för trångt.
Halcion, Fluscand eller klassiska Rohypnol och Valium.
Ni skulle verkligen inte fatta hur många som stoppar i sig den här skiten.
Läkarna kan inte göra någonting förutom att åderlåta mig. Då skulle dom få dra ut blodet i långa trådar. Det skulle vara som tänjbart rött gummi som höll sig fast i mitt inre och jag skulle känna hela systemet dra ihop sig. Allt sitter fast i allt och drar man blodet ur halsen så stramar det i fötterna och drar åt runt pungen. Det skulle aldrig gå, inte nu. Det är för sent.
Fan vad dom här kablarna sitter.
Jag kan inte röra fingrarna längre. Var kommer allt ifrån? Den sexuella kokpunkten i mitten av mellangärdet? Jag visste att det inte skulle vara bra att trycka undan känslor. Jag skulle ha våldtagit i stället, erkänt eller bara hållit mig undan för mitt eget bästa. Kanske låtit min aggressivitet brisera i en socialt välmående miljö. Är inte moral bara en påtvingad idé?

Handlederna andas. Jag ser det men jag tror det inte. Venerna rör på sig och rycker. Någonting kommer ut från en förgrening.
Svart.
En myra, sedan en till.
Allting mjuknar och sedan följer fler i en lång ström utmed öppningen. Dom kommer från hela mig och jag känner vandringen enda från hjässan och tinningarna. Under huden över skallen som en lång kittlande känsla.
Det är som att luften och spänningen går ur, inte ens skelettet eller mina trasiga muskler bär mig. Jag orkar ingenting annat än att iaktta min egen förlösning.
En man som föder någonting annat än en människa.
Men inget blod.
Mer likt olja.
Ni skulle aldrig fatta hur många som har varit med om det här.

Av Andreas Karlsson 25 feb 2007 12:15