Stalins roll i historien större än man tror

När jag tittade i bokhyllan föll mina ögon på boken ”Leninismens problem” av J.Stalin, en bok som jag köpte för många decennier sedan och väl inte ens har ögnat igenom. Jag har emellertid den senaste tiden skrivit om Stalin och då blev jag särskilt intresserad av en artikel som innehöll talet till artonde partikongressen den 10 mars 1939. Där redogör Stalin för hur han såg på situationen i världen när Tyskland höll på att sluka Tjeckoslovakien och Japan Kina.
Så här säger han:” Formellt skulle icke-inblandningspolitiken kunna karakteriseras på följande sätt:” Må varje land försvara sig mot aggressorerna bäst de vill och kan, vi skall hålla oss utanför och driva handel både med aggressorerna och deras offer”. I verkligheten betyder dock icke-inblandningspolitiken att man ger efter för aggressionen, att man ger kriget fria tyglar – att det följaktligen förvandlas till världskrig. I icke-inblandningspolitiken skymtar en strävan, en önskan att inte hindra aggressorerna att utföra sitt smutsiga verk, att icke hindra låt oss säga Japan att inveckla sig i krig med Kina, eller ännu hellre med Sovjetunionen, icke hindra, låt oss säga Tyskland att snärja in sig i de europeiska angelägenheterna, att inveckla sig i krig mot Sovjetunionen, att låta alla krigsdeltagare sjunka ned i krigets moras, att i all tysthet uppmuntra dem häri, att låta dem försvaga och utmatta varandra för att sedan, då de är tillräckligt försvagade, träda fram på scenen med friska krafter, uppträda i ”fredens intresse”, - naturligtvis – och diktera de försvagade krigsdeltagarnas sina villkor./-/
Tag exempelvis Japan. Det är betecknande att alla inflytelserika franska och engelska tidningar omedelbart före Japans inträngande i Nordkina skrek i högan sky om Kinas svaghet, om dess oförmåga att göra motstånd, om att Japan med sin armé skulle kunna kuva Kina under loppet av två, tre månader. Sedan började de europeiska och amerikanska politikerna ställa sig avvaktande och iakttagande. Och då Japan därefter började sina militära aktioner, avstod de åt detta land Shanghai, det utländska kapitalets hjärta i Kina, de avstod Kanton, fästet för det engelska monopolets inflytande i Sydkina, avstod Hainan, lät Japan omringa Hongkong. Inte sant, allt detta ser i hög grad ut som uppmuntran av aggessoren, som om man sade:” Gå på bara med kriget, så får vi se sedan”
Eller tag exempelvis Tyskland. Man lät det taga Österrike trots skyldigheten att försvara detta lands självständighet, man avstod Sudetområdet, lämnade Tjeckoslovakien åt sitt öde, trots alla förpliktelser, och sedan började man i pressen skräna och ljuga om den ” ryska arméns svaghet”, om” det ryska flygets upplösning”, om ”oroligheter” i Sovjetunionen för att därigenom driva tyskarna allt längre åt öster, lova dem ett lätt byte samt intala dem:” Börja ni bara krig mot bolsjevikerna, så skall nog allt gå bra. Det måste erkännas, att också detta i hög grad ser ut som att egga och uppmuntra aggessoren.
Karakteristiskt är det gny, som den engelsk-franska och nordamerikanska pressen igångsatte med anledning av Sovjet-Ukraina. Ledarna för denna press skrek sig hesa i sina påståenden att tyskarna är på väg till Sovjet-Ukraina, att det nu har i sina händer det så kallade Karpato-Ukraina med en befolkning på cirka 700 000, att tyskarna senast i vår detta år kommer att ansluta Sovjet-Ukraina med över 30 miljoner invånare till det så kallade Karpato-Ukraina. Det förefaller som detta misstänkliga gny skulle ha till ändamål att framkalla förbittring i Sovjetunionen mot Tyskland, att förgifta atmosfären och provocera fram en konflikt med Tyskland utan några synliga grunder./-/
Ännu mera karaktäristiskt är det att en del politiker och pressmän i Europa och USA, som förlorat tålamodet i sin väntan på ” marschen mot Sovjet-Ukraina”, själva börjar avslöja den verkliga meningen med icke-inblandningspolitiken. De säger rent ut och skriver svart på vitt att de svårt ”missräknat” sig på tyskarna, då dessa i stället för att tränga längre mot öster, mot Sovjetunionen, kantänka vänt sig västerut och kräver kolonier. Det skulle kunna tänkas att man gav bort Tjeckoslovakiens områden åt tyskarna som priset för förpliktelsen att börja krig mot Sovjetunionen, men nu vägrar tyskarna att betala växeln och visar fordringsägarna på dörren./-/ I maj 1935 avslöts mellan Frankrike och Sovjetunionen ett fördrag om ömsesidig hjälp vid eventuellt angrepp av aggressorerna. Samtidigt härmed ingicks ett analogt fördrag med Tjeckoslovakien./-/
Efter det första imperialistiska kriget upprättade segerstaterna, främst England, Frankrike och USA, en ny ordning i förhållandena mellan länderna, efterkrigstidens fredsregim. De viktigaste grundvalarna för denna regim var i Fjärran Östern niomaktsfördraget och i Europa Versaillesfördraget samt en hel rad andra fördrag. Nationernas förbund hade till uppgift att reglera förhållandet mellan länderna inom ramen av denna ordning på grundval av enhetsfront mellan staterna, på grundvalen av kollektivt försvar av staternas säkerhet. Hela denna byggnad av efterkrigstidens fredsregim kullkastades emellertid av de tre aggressiva staterna och de nya imperialistiska krig de börjat. Japan bröt niomaktsfördraget. Tyskland och Italien bröt Versaillesfördraget. För att skaffa sig fria händer utträdde alla dessa tre stater ur Nationernas förbund. Det nya imperialistiska kriget blev ett faktum.
I våra dagar är det inte så lätt att med ens hoppa över skaklarna och störta sig direkt i kriget, utan hänsyn till olika slags fördrag och utan hänsyn till den allmänna opinionen. Denna omständighet är tillräckligt väl känd av de borgerliga politikerna. Också för de fascistiska makthavarna är den bekant. Därför beslöt de fascistiska makthavarna att innan de störtade sig i kriget på känt sätt bearbeta den allmänna opinionen, d.v.s. föra den bakom ljuset och bedraga den.
Det utmärkande för det nya imperialistiska kriget är att det ännu inte blivit ett allmänt krig, ett världskrig. Kriget föres av de aggressiva staterna, vilka på alla sätt inkräktar på de icke aggressiva staterna, främst Englands, Frankrikes och USA:s intressen medan de senare steg för steg drar sig tillbaka och gör den ena eftergiften efter den andra för aggressorerna.
Hur skall man förklara det nya imperialistiska krigets ensidiga och märkvärdiga karaktär? Hur har det gått till att de icke-aggressiva länderna som förfogar över oerhörda möjligheter, så lätt och utan motstånd avstått från sina positioner och sina skyldigheter till aggressorernas förmån? Hur skall man förklara dessa staters systematiska eftergifter åt aggressorerna?
Man skulle exempelvis kunna finna förklaringen i en känsla av fruktan för den revolution, som kan bryta ut, om de icke-aggressiva staterna går med i kriget och om kriget antar en världsomfattande karaktär. De borgerliga politikerna vet naturligtvis att det första imperialistiska världskriget ledde till seger för revolutionen i ett av de största länderna. De fruktar att det andra imperialistiska kriget kan leda till seger för revolutionen i ett eller flera länder.
Men detta är för ögonblicket inte den enda, ja, inte den viktigaste orsaken. Den viktigaste orsaken är att de flesta icke-aggressiva länderna, främst England och Frankrike, övergivit den kollektiva säkerhetens politik, politiken av kollektivt motstånd mot aggressorerna, att de gått över till icke-inblandningens position, till en ”neutralitets”-position.”
Några månader tidigare den 30 januari 1939 på sexårsdagen av maktövertagandet höll Hitler ”förintelsetalet” som hade följande lydelse:” Om det internationella judiska kapitalet åter igen skulle lyckas att dra in nationen i ett världskrig kommer resultatet att bli att den judiska rasen kommer att förintas i hela Europa.” Så talade den verkliga aggessoren i ett tal som kanske var den främsta orsaken till förintelsen av judarna.
Stalins tal visar troligen väl de åsikter som Stalin hyste när han höll talet och som förklarar non-aggressionspakten med Hitler ett halvt år senare. De icke-aggressiva staternas politik visade att man inte hade någon politik mot aggressorerna eller ännu värre att man eftersträvade ett krig mellan Sovjet och Tyskland där båda parter skulle bli så utmattade att de icke-aggressiva staterna sedan skulle kunna bestämma över världen ensidigt. Nu blev det 1941 ett krig mellan Tyskland och Sovjet och Sovjet kämpade ensam mot Hitlers styrkor på östfronten tills de allierade 1944 bildade en västfront. I maj 1945 besegrade man gemensamt Hitlertyskland men det var Sovjet som burit det tyngsta lasset i form av stupade soldater och förstörelse. Det blev inte som många hade hoppats att Sovjet skulle vara så utmattat av kriget att man inte skulle kunna påverka utvecklingen efter kriget. I stället lyckades man återuppbygga landet till förkrigsnivån relativt snabbt. Som antikommunisterna hade befarat spreds revolutionen till andra stater än Sovjet genom världskriget. Om de icke-aggressiva staterna hade bestämt utvecklingen i världen efter kriget hade det inte blivit någon avkolonisering så tidigt som det blev fallet i början av 1960-talet. Det var rädslan för att en revolution skulle få fotfäste som påskyndade frigörelsen av kolonierna. När sedan de nya ambassadörerna från det svarta Afrika i USA möttes av skyltarna ”Only white” på toaletterna var det ytterst genant för de styrande i USA att man fortfarande hade kvar rasåtskillnadssystemet trots att man propagerade för frihet för alla människor i Östeuropa. Genom att Sovjet stod starkt efter kriget kunde man verka för avkolonisering, och mot rasåtskillnad och apartheid. Att kommunistpartiet är starkt i Sydafrika beror på dess kamp mot rasism. När den nuvarande antikommunistiska generationen har lämnat in för gott kommer troligen Stalin att uppvärderas och betraktas som den kanske mest betydande personen under 1900-talet.

Av Yngve Karlsson 20 feb 2007 21:24