Bibeln är inte någon sagobok 2

Även om traditionen, dvs trosmyterna, säger att judarna vandrade i Sinai i 40 år som en enorm folkmassa utan någon fast punkt, finns det många skäl att tro motsatsen. En teori säger att utvandringen skedde stam efter stam, att en del judar redan var i Kanaan och att Josefs stam, Leviterna, med Moses bland dem, gick sist ut ur Egypten, bosatte sig i staden Kadesh-Barnea, söder om Beersheva, som togs från Amalekiterna. Där utvecklade Moses sina tankar om en samling trossatser och lagar som blev till det judiska folkets religion. Teorin är trovärdig men kan inte bevisas.

Att både Sinai och Negev var befolkade av nomadstammar och att några bland dessa motsatte sig judarnas rätt att passera är däremot helt sannolikt. Någonstans mötte de följaktligen ett motstånd som bekämpades med vapen i hand. Där möter vi soldaten Joshua, son av Nun, Moses vaktchef som också blev befälhavaren och "gick ut och slogs mot Amalek". Stora delar av Kanaan erövrades av denne Joshua genom infiltration, småstrider men också genom hänsynslösa belägringar av kananéernas befästa städer. Här gällde följande regler:

- Ge upp staden utan strid så överlever ni alla om ni avsvär era falska gudar.
- Gör ni inte det kommer hela staden att skövlas med allt och alla som finns och lever i den.

På den tiden räknades, vi en belägring, med 5 till 10 gånger fler soldater än de som försvarade staden. Förlusterna för den anfallande sidan var mycket större än för den försvarande. Därför skonades inte de städer som inte gav upp utan strid.

Jeriko, en av världens äldsta städer föll först. John Keegan i "Krigets Historia" Natur & Kultur 2003, skriver följande om Jeriko: "250 meter under Jordandalen har arkeologer funnit resterna av en stad som var 4 hektar stor och beboddes av 2-3000 människor…//…i fortifikationskonstens gryning har dess byggare tänkt på alla faror som kunde hota ett fäste...//…torrgraven...//…murar höga som 3 människor...//…stridsplattformar...//…tornet." Arkeologen Kathleen Kenyons utgrävningar pekar på tiden 7000 år före Kristus för stadens ursprung. Hon kunde inte förklara hur murarna föll men tror på en möjlig jordbävning. Hon bekräftar att staden säkerligen var nerbränd och att ingen bott där i långa tider efter dess förstörelse. Vi hör Joshuas ödesdigra ord "Förbannad vore inför Herrens ögon den mannen som reste och byggde denna stad" som stämmer med Kenyons slutsats. Striderna hade säkerligen varit mycket hårda.

Staden Gibeon, som skulle ha givit upp utan strid och vars exakta placering bestämdes av den amerikanska arkeologen James Pritchard skövlades av Joshua som straff. Pritchard kunde också bekräfta de flesta av de 45 referenserna som nämns i Bibeln i samband med denna stad. Det intressanta är kanske att stadens namn, g.b.n, utan vokaler, fanns inpräntade i de 40 liters vinkrus som grävdes upp. Traditionen säger att speciellt denna stad var mycket viktig och att fem amoritiska kungar försökte återerövra den. Joshua hade dock Herren på sin sida och bad att få solen och månen att stå stilla för att slutföra striden.

Nästa stad som erövrades var Hazor. Den grävdes upp av den israeliska arkeologgeneralen Yigal Yadin, 1955-1959. Den var 200 tunnland stor och dess citadell täckte 24 tunnland. Den var befolkad med ca 50,000 människor och skyddad av starka portar och massiva murar. Bevisligen blev den nerbränd och skövlad under 13:e århundradet före Kristus, allt enligt traditionen i Bibeln. Även en staty av månguden Baal Hamman grävdes upp. Den var stympad med vilje, såsom Joshua hade beordrat sina män att göra med orden "Riv ner deras altare".

Trots spektakulära segrar kunde Joshua inte erövra hela Kanaan. Detta skulle ta mer än två århundraden till. De olika israeliska stammarna handlade utan att kunna samarbeta. Deras motståndare var många: kanaaneiska enklaver, härjande beduiner och filistéer som tryckte mot inlandet. Israeliterna var tvungna att bo i de städer de hade erövrat och att återuppbygga dem. De var tvungna att odla markerna. Detta var något nytt för ett folk som hade levt i öknen.

Den historiska delen för Joshua slutar här. Vill man ifrågasätta de tidiga delarna av Bibeln som vissa tyska filosofer och historiker som Hegel, Wellhausen, Noth och Alt gjorde, huvudsakligen för att vara objektiva och vetenskapliga - också lite på grund av Lutheransk antijudisk uppfostran - kan man acceptera det som en yrkesdeformation. Deformationen får däremot inte gå över gränsen till kulturvandalism som helt sonika påstår att allt det där är bara "myter". Arkeologiska upptäckter, som ovannämnda tyskar inte visste om, bekräftar en hel del av det som berättas.

Om man vill läsa ett par rader till om traditionen så låter den bibliska texten i Joshuas bok så här. Herren säger "Jag har givit er ett land som ni inte har plöjt och städer som ni inte har byggt. Ändå bor ni i dem och äter av vingårdar och olivlundar som ni inte har brukat". Man kan fråga sig om inte legenden och litteraturen överträffar den historiska verkligheten!

Av Ishak Haskiya 10 feb 2007 23:55