Film: "Darling" avslöjar tomheten runt Stureplan

Betyg: G
Titel: Darling
Genre: Mörk societetskomedi
Regi: Johan Kling
Medverkande: Michelle Meadows, Michael Segerström, Richard Ulfsäter, Jenny Cassel m fl
Speltid: 1 tim 30 min

"I en annan del av Köping", heter en realitysåpa med programledaren Filip Hammars syrra Linda, som går i TV 4 och handlar om ett gäng utvecklingsstörda som bor i ett gruppboende i landsortshålan Köping. Johan Klings långfilmsdebut Darling kan ses som en storstadspendang till TV-såpan och handlar om överklasslackers som rör sig i Stureplansreservatet i Stockholm.

Kling med förflutet som producent, skrev manus och regisserade för TV under 90-talet, bland annat ZTV:s Knesset och Kanal 5:s Nalles show. Den senare blev upptakten till den så kallade Stockholmstriologin, där även TV-serierna Stockholmare, 2002 och Spacer, 2003 ingick. Reklamfilm och novellfilmen Jag, 2003 står också på Klings meritlista. Något som avspeglas i Darling som mer har fått karaktären av en episodfilm än en helt igenom sammanhållen långfilmshistoria, inte minst genom sitt formspråk. När filmduken återkommande blir svart och därefter följs av en och samma panoramabild av ett kvällsbelyst Stockholm tillför det inget estetiskt. Det blir bara en överföring och en upprepande gest av TV-seriernas upphackade avsnittsberättande, som stör långfilmsformatets koncentration. För övrigt är Kling en habil regissör, som skickligt och intressant använder musiken, som ett förtätande kitt rakt igenom hela filmen.

Darling är en svart samtidskomedi som inte riktigt har bestämt sig för vad den vill berätta. Den trevar en smula, vilket nog mest handlar om att Darling är en långfilmsdebut. För här finns; ambitionen, ett välgrundat manus, som möjliggör en känslighet i gestaltningen av de två huvudpersonerna Bernhard och Eva - båda på sitt sätt trovärdigt återgivna av Michael Segerström och Michelle Meadows - och en samtidsskildring värd och till och med angelägen att berätta. Något som svensk film inte varit bortskämd med de senaste åren.

Huvudpersonen i den tidigare novellfilmen Jag, som är en förlaga och utgångspunkt till Darling, spelas i båda filmerna av Michelle Meadows. Eva lever, sitt unga liv till trots, i en överklassbubbla där livslusten tycks tagit slut eller det ska åtminstone se så ut. Den gångbara attityden är blasé och desillusionen är bara förnamnet. Parallellt med Evas liv, som rör sig i en sub mellan butiksjobbet på Gucci och hänghaken kring Stureplan, följer kameran 61-årige Bernhards livssituation i en annan del av Stockholm. Michael Segerströms kongeniala återskapande av Bernhard får mig att undra varför denne finstämde skådespelare syns så lite i svensk film. Hans porträtt av en man i en alldeles för stor villa, som blivit av med både hustrun, jobbet och dotterns medkänsla, tar upp kampen mot alla stereotypa föreställningar om en föredetting och pinsam looser. Segerström spelar denna åldrande man, som visserligen tagit 80-tals vurmen för postitivt tänkande allt för bokstavligt, med sån respekt för en människas vilja att göra gott att man har överseende med att det ibland gränsar till pinsam inställsamhet och självutplåning. När Bernhard och Evas livsvägar korsas på en McDonalds restaurang lyfter filmen blicken från deras individuella livsöden och blir en större berättelse om de värderingar vårt 2000-tals samhälle har sin grund i och vad vi gjort med dem. Mötet mellan de båda är dramats peripeti, men Kling fullföljer inte det moraliska tema han byggt upp i filmens första halva i den andra. I stället låter han karaktärerna återgå till sina ursprungliga positioner, utan att de lärt sig något. Däremot får vi som tittar - i deras ställe - något att tänka på. Och det är ju inte fy skam.

Av Monika Wehlin 05 feb 2007 23:27