Judarnas krig mot romarna

I min andra artikel på Sourze ”Judarnas situation i Palestina” skriver jag att efter upproret 66-70 efter Kristus ” var i det närmaste alla judar i Romarriket diaspora-judar.” Jerusalem förstördes under upproret och en romersk stad byggdes i dess ställe men vilka som befolkade staden har jag inte kunnat utröna.

Enligt Åke Holmbergs ”Vår världs historia” uppskattades diaspora-judarnas andel av Romarrikets befolkning ” så högt som till 15 miljoner. Det är troligen överdrivna gissningar. Men i Alexandria var judarna 40 procent av befolkningen, och i alla rikets centra, icke minst i Rom var antalet judar betydande.” Det fanns enligt Holmberg en reforminriktning inom judendomen, fariseismen, som ” bedrev en målmedveten och framgångsrik mission för att göra proselyter av icke-judar. Det fanns med andra ord tydliga tendenser även hos judendomen själv att bryta genom nationella skrankor och bli en religion för hela medelhavsvärlden. Efter det stora judiska upproret och Jerusalems förstöring 70 e. Kr då judarna ännu mer spreds i riket, förstärktes dessa tendenser ytterligare.”

Vad som fick mig att intressera mig för upproret var en artikel i Financial Times den 6 jan. 2007 med rubriken ”An unholy mess.”. Underrubrik är:” Mary Beard examines a new history of the revolt by Jews against their roman rulers in Jerusalem and its brutal suppression.” Martin Goodman författare till boken ”Rom and Jerusalem” skriver att judarna kanske råkade extra illa ut när de år 66 e. Kr gjorde uppror på grund att dåvarande kejsaren Nero skickade den framtida kejsaren Vespasianus och hans son Titus som efterträdde honom som kejsare 79 e. Kr. Efter Neros avsättande år 68 e. Kr. blev det ett interregnum med inte mindre än tre kejsare under mindre än två år innan Vespasianus år 69 blev kejsare. Titus blev kvar i Palestina för att avsluta kriget. År 70 arrangerades ett triumftåg där Vespasianius och Titus hyllades som segrare och en triumfbåge restes till åminnelse av segern.Titusbågen. Judarna blev offer för bildandet av en ny dynasti den flaviska Titus bror Domitianus var kejsare 81 till 96 e.K. Hade det varit mindre kraftfulla personer i ledningen i kriget kunde utgången varit en annan. Judarna kämpade med stort mod mot övermakten och de besegrades definitivt vid Massada år 73 e. Kr. När läget för de belägrade sågs som hopplöst beslöt man taga sig själva av daga hellre än att falla i romarnas händer. Några kvinnor som gömt sig kunde berätta för eftervärlden vad som hade hänt.

I det sista kapitlet tager Goodman upp frågan om
antisemitismens uppkomst. De kristna var angelägna att stärka sin position i samhället. Detta genom att ta avstånd från sin judiskhet såsom kristna och att attackera judaism . So it is that in a bold final chapter Goodman wonders whether the origins of anti-Semitism are to be found in the events of 66-70 and their aftermath.

Jag har läst Flavius Josephus bok ” Judarnas krig mot romarna” på nytt och funnit den mycket intressant. Ur de rättrogna judarnas synpunkt var Josphus en quisling, en avskyvärd överlöpare till det romerska lägret.

Av Yngve Karlsson 18 jan 2007 13:40