I natt kastar Bush bränsle på elden

Nyligen beslöt FN att införa sanktioner mot Iran, pga. landets vägran att upphöra med urananrikning. Ett par dagar senare flyttades flera amerikanska krigsfartyg till Persiska Viken. I dagarna genomför George Bush en rockad bland sina högsta befälhavare. Översta befälhavaren i Mellanöstern blir en amiral inom flottan. Enligt NY Times egen krigsivrare, rapportern Michael Gordon, speglar valet av Amiral William J. Fallon "mer betoning på att motverka Iransk makt, ett uppdrag som beror mycket på marinstyrkor och flygvapen för att framhäva amerikanskt inflytande i Persiska Viken" Gör nu ett tankeexperiment och byt plats på orden "makt" och "inflytande" i föregående mening. Så kommer vi lite närmare sanningen..

Det vi ser är ett upprepande av upptakten till Irakinvasionen våren 2003. Allt börjar med FN-sanktioner. USA:s felinformerade massor tolkar det som att Iran är nära att kunna tillverka kärnvapen. Få amerikaner är medvetna om att FN:s eget organ för bevakning av urananrikning, IAEA, har konstaterat att det fortfarande saknas bevis för det. Ännu färre vet att en konsensus av USA:s egna underrättelseorgan beräknar att kärnvapenstillverkningen i Iran ligger minst 10 år in i framtiden.

FN-sanktionerna är politisk taktik. De förbjuder handel med Iran kring urananrikning och sätter en tidsgräns för Irans lydnad. Men liksom våren 2003, är det anklagade landet själv skyldigt att bevisa sin oskuld. Lätt gjort; det är bara att tillåta öppna inspektioner på alla misstänkta anläggningar.

Tänk tillbaka nu. Räckte det i Irak våren 2003? FN-inspektörernas insats hånades av Vita Huset. Saddams svar på FN:s ultimatum kom i form av flertusensidiga dokument, som USA förkastade. Det finns ingen anledning att tro att Bushregimen har blivit mer lyhörd sedan dess. Vilket incitament har då iranierna att underkasta sig FN? Bush vägrar dessutom att förhandla med Iranierna så länge han inte är säker på att de upphör med urananrikning. Skulle IAEA:s chef, nobelfredsprisvinnaren Mohamed ElBaradei, lyckas förhandla med iranierna kan han negligeras av Bush precis som Hans Blix.

USA:s krigsförberedelser mot Iran har länge pågått i det fördolda och med krigsfartygens placering blir de alltså synliga till och med på andra ställen än i NY Times. Under tiden det pågår militära förstärkningar, trappas propagandakriget upp. I London rapporterade The Sunday Times i helgen att Israel har långt framskridna planer på en kärnvapenattack mot Irans urananrikningsanläggningar. Mot den dramatiska bakgrunden hävdas det att Iran plötsligt ligger bara två år ifrån ett färdigt kärnvapen. Läget blir synnerligen tillspetsat. Pressen på USA att agera militärt, för att förebygga en Israelisk attack, blir stark.

Rollbesättningen i Washington är också utbytt. Den nye försvarsministern Robert Gates är känd för att, som CIA-anställd, ha försett sina politiska uppdragsgivare med tendensiösa underrättelseuppgifter som styrkte deras militära ambitioner. Nu när försvarsdepartementet självt ansvarar för alltmer underrättelseverksamhet, ökar risken för hopkokta uppgifter som framställer Iran som ett överhängande hot mot hemlandet. Förr var det Colin Powell som fick sprida lögner inför FN - ett pinsamt uppträdande som han ångrat sedan dess. Men Powells efterträdare Condoleeza Rice är en övertygad neokonservativ ideolog. Räcker inte hennes bedrifter i FN har Robert Gates beprövad erfarenhet av att ljuga inför kongressen.

Det rapporteras emellertid att huvuddelen av Washingtons högt uppsatta militärer är emot en utvidgning av konflikterna i Persiska Viken, eftersom syftet inte är militärt utan politiskt. Därför tillsätter nu Bush militärer som han kan lita på att följa order utan tjafs. Visserligen finns en stark majoritet av amerikanerna som har tröttnat på krig, men allmän opinion i USA skulle snabbt påverkas av en ny terroristattack - och det inkluderar ett dråpslag mot USA:s styrkor i Irak, eftersom samtliga motståndsmän betecknas som "terrorister".

Ikväll meddelar Bush sina planer på att sända en ny våg av trupper till Irak - främst till Baghdad, världens farligaste stad. Det kommer inte att ge amerikanerna någon numerär fördel. Relativt stadens befolkning, fördubblar den planerade utökningen amerikanernas närvaro till 1 soldat per 100 baghdadbor, från dagens 1 per 200. Chansen att fler amerikanska trupper dämpar våldet blir minimal. Däremot ökar risken reellt för en kraftig ökning av skadade och stupade soldater.

Truppökningen sägs spegla amerikanska planer på att vända striden från sunnimuslimernas motståndsstyrkor till shiamuslimska miliser, främst under styrning av Muqtada al-Sadr. Redan stödjer Iran shiamuslimerna i Iraks inbördeskrig. När kaoset förvärras i Irak, kommer fler anklagelser att riktas mot Iran. Det kan även förhålla sig så, att truppökningen i Irak syftar på att skapa en militär kris där. Ett dråpslag i Irak kan leda det amerikanska folket att kräva hämnd liksom efter 911. Då röjs de politiska hindren i USA mot exempelvis allmän värnplikt, en nödvändighet i fall att kriget utvidgas till att omfatta Iran.

Risken för terrorattentat hemma i USA är alltjämt stor. Irakkriget har utmanat otaliga unga islamister över hela den muslimska världen att ta upp kampen. USA:s Homeland Security är en korruptionsskandal som knappast förbättrat amerikanernas säkerhet - trots eländet som dagligen drabbar flygpassagerare. USA:s hamnar och järnvägar förblir i stort sett oförsvarade. Bush har till och med hejdat förstärkning av USA:s gräns mot Canada - i strid med 911-kommissionens rekommendationer. Istället byggs en mur mot Mexiko som ska stoppa invandrare och knappast terrorister.

Läget är med andra ord mycket prekärt. Truppökningar som lovar ökat kaos i Irak, bristande säkerhet hemma i USA, en iransk president som saknar väsentligt makt i sitt hemland men gör allt för att leva upp till sitt eget usla rykte utomlands. Men farligast av allt är President Bush själv som konsekvent ignorerar alla avvikande åsikter och fortsätter i sin blinda tro på en militär seger. Presidentens stöd hos det amerikanska folket har sjunkit till knappt 25. Motståndet mot denna truppökning är massivt - även i Washington. Ändå fortsätter Bush på krigsstigen. Det här är en man - ökänd för att inte kunna bekänna minsta misstag - som känner att han har allt att bevisa och inget att förlora. Den enda makt som han har kvar efter Demokraternas seger i kongressen är som landets översta befälhavare. Den tänker han utöva oavsett lidandet som han orsakar soldaterna, deras familjer eller minst av allt folket i Irak och Iran.

Kan Demokraterna hejda Vita Husets krigsplaner mot Iran? Räkna inte med det. Inför Irakinvasionen 2003 vågade endast ett fåtal Demokrater stå emot trycket. Så gott som samtliga Demokrater satte sitt stöd bakom Bush. Trots sin nyvunna majoritet blir det ändå svårt för Demokraterna att slänga grus i Vita Husets krigsmaskin. Demokraterna är livrädda för att framstå som militärt svaga inför presidentvalet 2008. Kom ihåg att när Demokraten George McGovern kandiderade på en stark antikrigsplatform mot Richard Nixon 1972 - då dödsantalet i Vietnam låg mycket högre än i dagens Irak - led McGovern en förkrossande förlust. Därför kommer Demokratiska politiker att prioritera Vita Huset 2008 framför soldaternas liv. Första tecknet på kapitulationen kom strax efter valet i höstas, då Demokratiska ledare faktiskt blev först att vädra tanken om truppökningen i Irak.

Det påstås också att Demokraterna vann kongressvalet tack vare den amerikanska befolkningens missnöje med Irakkriget. Men huvudanledning till att Demokraterna vann sin majoritet var att ett kongressval är omöjligt att manipulera, på det sätt som Republikanerna lyckades i de två senaste presidentvalen. Det finns alltför många platser för att lyckas styra upp enskilda valresultat, såsom Republikanerna gjorde i Ohio 2004 och i Florida 2000.

Om Demokraterna menade allvar med att sätta koppel på Bush skulle de först och främst stoppa truppökningen i Irak. De skulle strypa tillförseln av pengar till militären, såsom kongressen faktiskt försökte göra mot slutet av Vietnamkriget. Men den Demokratiska majoritetsledaren Nancy Pelosi har redan uteslutit det Istället väntas ett extra utlägg av 70 miljarder dollar få klartecken snart..

Pelosi har även uteslutit att Bush avsätts tidigare än 2008. Istället fokuserar kongressen på offentliga förhör för att underminera Republikanernas chanser inför nästa presidentval. Ännu viktigare valfrågor än kriget för Demokraternas seger i höstas var korruption och ekonomi. Kongressförhören kommer därmed att fulltständigt blottlägga Republikanernas girighet och inkompetens kring kriget och Katrina. Det blir en svår balansgång som för Demokraterna. Målet är att angripa Vita Husets sätt att missköta kriget samtidigt som man inte själv framstår som militärt svaga. Under tiden fortsätter Vita Husets neokonservativa kabal med sina militära aggressioner. Fler amerikanska soldater stupar och otaliga skadas. Kriget utvidgas till Iran och antalet döda kommer ständigt att öka, långt över de 650 000 irakier som redan dött sedan våren 2003 enligt vetenskapstidskriften The Lancet.

Men det blir också svårt för Demokraterna att på kort sikt genomföra de blygsamma ekonomiska reformer som de presenterat. Trots sitt mandat från folket och de oerhörda behoven hos låg inkomsttagare för ekonomiska lindringar i form av reella löneökningar och sjukvård, saknas helt enkelt pengar. Krigets ofantliga kostnader stryper statens resurser. På sex år har Bush fulltständigt raserat Clintonregeringens ekonomiska framgångar och USA:s budgetunderskott är återigen rekordstort. Bara smulor finns kvar av kakan. Att kunna ransonera dem till de områden där Demokraterna mest behöver behålla sina väljare inför framtida val blir ett digert arbete.

Med andra ord har Demokraterna fullt upp med att försöka "Save their face and their ass at the same time".

Av Patrick Gallagher 10 jan 2007 17:07