En författares syn på Israel

På min fråga om hon var judinna gjorde Rivka abrubt halt, naglade fast mig med blicken och replikerade "är du kristen?"
"Njae...", svarade jag, liksom tagen på sängen av hennes irritation.
"Du kan inte svara på det", fortsatte hon, "du kommer från Sverige som trots allt är ett samhälle präglat av kristendomen, men du vet inte hur du skall förhålla dig till det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det judiska. Men jag vet vad det innebär att vara israel. Jag känner mig väldigt israelisk."

Detta korta samtal ringer i öronen pa mig när jag nagra veckor senare läser "People on the street. A writers view on Israel". Författaren Grant, själv uppvuxen i England med en mor och far som flytt de annalkande progromerna i Polen och Ryssland, bosatte sig under ett knappt halvår i Tel Aviv med avsikten att skriva en novell om en fiktiv stad och dess invanare. Den historien är ännu oskriven. I dess ställe publicerades "People on the street. A writers view on Israel" som tilldelades Ulyssespriset för bästa reportagebok år 2006. Vid prisutdelningen medgav Grant att det nästan var lite pinsamt, hur hennes medtävlande uppenbarligen fått kämpa hårt för att överhuvudtaget kunna samla in material för sina böcker: själv hade hon spenderat månader på olika kafeér i Tel Aviv, samtalandes. Hon dokumenterar en slags privat exkursion genom det judiska, såsom det levs i och på grund av Israel. Grant träffar soldater i ett kaotiskt läger i Gaza, hon besöker bosättare på Västbanken, hon samtalar med personer ur den politiska högerns elit, och reflekterar över vad de säger.

Med ett viktigt undantag, nämligen en fars beskrivning av sin sons sista timmar i livet innan skolbussen han färdas i sprängs av en självmordsbombare, står få uttalanden okommenterade. Ändå är det inte en debatt Grant för, vare sig med sig själv, sina egna erfarenheter och övertygelser, eller med de personer vars berättelser får ta plats i hennes texter. Det är, liksom hennes något förlägna kommentar ovan antyder, just ett fortlöpande samtal. Med intensiva fördjupningar, plötsliga utbrott av skratt över tillvarons kaos och däremellan de tystnader som uppstår när situationen präglas av förtroende.

I en passus som är symptomatisk för det förhallningssätt Grant intar beskriver hur hon vänder ryggen åt gränsposteringen vid Abu Dis, ingången till den palestinska staden Ramallah och i samma ögonblick slås av insikten att hon vänder ryggen åt Verkligheten. För det är där, i kön av väntande palestinier och utländska journalister, som Verkligheten tar form. Det är vid denna övergång som reportagen blir till, de tillfrågade kommer till tals, tystas eller inte ens tillfrågas. Det är ocksa där som hennes följeslagerska för dagen, en äldre fredsaktivist, blivit kallad för hora av 25 år yngre israeliska soldater när hon övervakat behandlingen av de palestinier som måste passera för att komma hem.

Om sådana mänskliga skeenden skriver Grant, och understryker noga att det inte är journalistik hon presenterar. Den subjektivitet hon förlänat sina betraktelser inte går ihop med journalistikens krav på distans mellen dig själv och det du beskriver. Inte heller gör Grant en hemlighet av vad hon uppfattar som den klassiska journalistikens brister i konflikthärden Israel. De utländska journalisterna befolkar hennes texter som statister, ständigt på plats där det kan förväntas Hända Nagot, men sällan eller aldrig där den israeliska vardagen utspelar sig. Likt gamar dyker de upp, vid gränsposteringar eller söndersprängda fordon, ställer en viss typ av frågor och får en viss typ av svar, medan deras obetalda notor i det lokala cafeét glöms bort.

Som kritik av krigsrapportering betraktat är det spännande. Som försvar av det egna tillvägagangssättet bristfälligt. I upprörda forum på internet diskuteras just nu högljutt om inte Grant egentligen representerar en slags skenhelig zionism. Det ligger något provocerande i hennes oförblommerade subjektivitet. Samtidigt är det smärtsamt tydligt hur just denna vilja ifrån Grant att skriva inifrån det israeliska samhället återgäldas med förtroende, tillåter hennes samtal att fördjupas och nyanseras. Det vilar något samvetsgrant över hennes stil, en ovilja att göra det lätt för sig - och läsaren.

Ett otal gånger lär Grant ha fått frågan tillbakabollad: tänker du beskriva Verkligheten? Vilket, som hon själv konstaterar betyder ungefär: kommer du att beskriva Min Verklighet, såsom jag upplever den, överlever den? Vad hon till syvende och sidst gjort, är att beskriva sin egen verklighet, mittemellan tillhörighet, sympati och upplyst aversion. Naturligtvis kan man ifrågsätta om ett sådant synsätt på ett krigshärjat område är berättigat - men då bör man ha klart för sig i vems namn man framför kritiken. Grants oförstäckta kärlek till landet liknar pro-Israelism. Men hennes mångbottnade beskrivningar av människornas attityder låter sig inte reduceras till illvilja gentemot vare sig Palestinas existensrätt eller Palestiniernas lidande under ockupationen. Grant pekar inte heller ut någon typ av riktning som konflikten kan väntas ta, eller borde ta. I stället skriver hon om en slags gastkramande uppgivenhet, som slår henne först i planet på väg tillbaka till England.

Bokens kapitel är namngivna med begrepp, talesätt, ur hebreiskan och jiddisch. De tjänar som en slags kulturella kikhal, in mot maktens centrum Ariel Sharons politiska existens till exempel och som utblick över den israeliska vardagen. I denna vardag väljer man den vägen till jobbet och inte den, det caféet men inte det, eftersom bomber kan explodera lite varstans faktiskt. I denna vardag gör alla militärtjänst, vilket har till följd att arméen inte är ett avgränsat samhälleligt fenomen, specialutbildade Nagra som skickas i statlig tjänst, utan det är söner, döttrar, bröder, pojk- och flickvänner i allra högsta grad. Det är de som dör, och dödar. I denna vardag har fjärmandet en livsavgörande betydelse. Soldaterna som återvänder hem, oförmögna att återge vad de varit med om, eller varit med om att utföra, flyr in i en bubbla. De utländska journalisterna uppehaller sig ocksa i en slags bubbla.

Denna israeliska Bu’ha beskriver Grant, och det liknar en påminnelse om att nationalism också är vardagens förödande kraft att segra under de mest bisarra omständigheter.

Av Unn Gustafsson 09 jan 2007 21:52