Människor mer värda än djur

Det är svårt för att inte säga omöjligt att värdera levande individer. Jag har alltid sett djur som unika skapelser som kräver människans respekt och vördnad. Jag har en liten underbar borderterrier därhemma som jag älskar över allt annat och en av de värsta sakerna jag vet är djurplågeri. Det finns dock en gräns.
En av mina väninnor kom hem från en charterresa och det enda hon pratade om var hundarna. - Jag blev bästa kompis med alla hundar på ön, deklarerade hon stolt över en kaffe latte.
Hon hade känt stort medlidande med de magra hemlösa hundarna som strök omkring på stränder och restauranger vilket jag också hoppas att alla med ett någorlunda helt hjärta hade gjort. Problemet var bara att hon inte berättade lika mycket om människornas situation. Faktum var att hon inte sa ett ljud om befolkningen alls vilket jag fann lite märkligt med tanke på att hon besökt en ganska underutvecklad afrikansk ö där levnadsstandarden inte var den bästa.
En annan vän kom hem från norra Thailand och var bestört över hur djuren behandlades. Jag lyssnade med fasa på det djurplågeri som försiggick och till sist frågade jag hur människorna hade det?
- Människorna?...frågade min vän sig själv. Ja, de hade det väl inte så bra de heller.

På något vis verkar det som många sätter skyddslappar för ögonen i fattiga länder. Kanske blir fattigdomen för påträngande och obehaglig så att man förtränger den och istället riktar uppmärksamheten åt ett annat håll.
Så var det för mig i Etiopien. Jag minns det som det var igår. Jag klev av en minibuss i Addis Abeba, lite svettig och nervös eftersom det var min första gång ensam i staden. Vart jag än vände blicken skrek tiggare om pengar. Rakt framför mig låg ett stinkande tygstycke med moln av flugor omkring det. Till min fasa fick jag se ett infekterat människoben i samma storlek som elefants sticka ut och tyget började röra sig. Vid sidan av gatan grät hemlösa barn som bad mig om en enstaka banan. I ren panik gav jag bort alla pengar jag hade och all frukt men inget kunde döva de fasansfulla synerna. Droppen som fick bägaren att rinna över var dock när en liten valp gnydde till i ett gatuhörn, den var utmagrad och darrade som ett asplöv. Medan hjärtat bankande vinkade jag till mig taxin och åkte därifrån med gråten i halsen och en klump av ilska i bröstet. Jag såg bilden av den lilla valpen framför mig gång på gång, inte tygstycket med elefantbenet eller de gråtande barnen.

På något sätt lärde jag mig att hantera den grymma fattigdom som stirrade mig rakt i ansiktet varje dag. Jag lärde mig också att hur mycket det än smärtar så måste man prioritera människors liv framför djur. Om det inte finns tillräckligt att äta för människorna finns det inte heller till hundarna, getterna eller katterna.
Jag tycker att det är bra att djurrättsorganisationer finns och att deras arbete är viktigt men jag mår illa när jag hör hur mycket pengar engelsmän lägger på deras älskade husdjur i relation till hur mycket pengar de skänker till biståndsorganisationer. Det står mig upp i halsen då det blir folkstorm när Aftonbladet publicerar bilder på hemlösa misshandlade hundar men när ingen reagerar när afrikanska barn svälter ihjäl. Då är det något som är väldigt snett.

Egentligen är ingen levande varelse mindre värd än någon annan men människan har fått den unika uppgiften att vårda, skydda och respektera natur och djur. Dessvärre blir det svårt när människan är oförmögen att klara sig själv. Det är dags att ta bort skyddslapparna och sluta blunda för verkligheten, även när vi är på semester.

Av Liselotte Olsson 04 jan 2007 14:57