Jag var diskare i 15 år - och stortrivdes med det

Jag, en 30-talist, var lyckligt lottad därigenom att de låga födelsetalen under detta årtionde gjorde det var lätt att få ett arbete i slutet av 1940-talet och i början 1950-talet. Ungdomarna bytte arbete så flitigt att man började tala om HoppeJerker och det som allmänt föredrogs StannAnders. Jag tillhörde de barn som både arbetade och gick skolan. Liksom de flesta barn började jag arbeta när jag var 14 år gammal. Det var ett fåtal 30-talister som började studier i realskolan. I en del familjer var det en lättnad att barnen hade blivit 14 år så att de kunde bidraga till familjens försörjning. Frånsett ett försök att få ett ”finare” arbete när jag gick på lärarhögskolan fick jag min försörjning genom ett kroppsarbete fram tills jag gick i pension vid 60 års ålder.

De sista femton åren av mitt arbetsliv var jag diskare. Det passade min personlighet som hand i handske. Jag ville inte ha något arbete där jag behövde tänka. Däremot kunde jag arbeta hårt och länge med min kropp. Jag promenerade de 20 minuterna till arbetet år efter år utan att tycka att det var tråkigt. När jag kommit till arbetet var det full fart som gällde. För mig var att arbeta som att ge sig i väg på en motionsrunda. Arbetet gav mig bra fysisk träning men hjärnan var utvilad när jag slutade arbetet. Jag använde kroppen när jag arbetade och jag sysslade med intellektuella aktiviteter på fritiden. Vissa diskare ansåg sig för ”fina” eller hade för hög utbildning för att diska. Jag hade inga sådana problem. Jag hade en fil. kand-examen men jag kunde inte finna något intellektuellt arbete som passade min personlighet. Jag stannade därför vid min diskbänk. Jag kunde också arbeta länge. Det hände att jag gjorde två arbetspass efter varandra i 16 timmar och sedan arbetade jag som vanligt dagen efter.

Nu övergår jag till Lafargues sätt att se på kroppsarbetet i boken Arbetarens katekes. Han skriver följande:”Vad heter du? Lönarbetare. Varifrån kommer du? Jag kommer från fattigdomen och går till eländet.. Vilka plikter ålägger dig kapitalets religion? Två huvudplikter: plikten till avhållsamhet och plikten till arbete. Min religion bjuder mig att arbeta från vaggan till graven… att arbeta alltid och överallt… att förlänga fastetiden till hela året, leva i brist, inskränka alla min kropps behov och undertrycka min tankes förhoppningar. Hur lyder dina böner? Vi bör tacka Herren, när han sänker våra löner och förlänger arbetsdagen.”

Paul Lafague föddes 1842 i Santiago de Cuba. 1851 kom Lafargue som nioåring till Frankrike för att få sin utbildning där. 1859 blev han student och började sedan på medicinska fakulteten i Paris. Han går helt upp i de republikanska och socialistiska strömningarna. 1865 träffar han i London för första gången Karl Marx. Lite senare fortsatte Lafargue sina studier i London och blir då en trogen gäst i Marx familj. De många spatserturerna med Marx på Hampstead Heath var betydelsefulla för Lafargue. Efter varje promenad skrev han långa anteckningar. 1866 förälskar han sig i Marx älsklingsdotter, Laura och de förlovar sig samma år. 1868 gifter de sig och han avslutar sina läkarstudier samma år. Paret flyttar till Frankrike där båda arbetar aktivt för spridandet av den ”vetenskapliga socialismen”. Laura översätter flera av Marx och Engels verk till franska. De fick tre barn som inte något blev mer än tre år. Misslyckandet att rädda barnen gjorde att Lafargue övergav läkaryrket, vars teorier han redan tidigare varit kritisk mot. Ungefär 1880 skrev han ”Rätten till lättja” Det riktar sig mot det reformistiska kravet på ”Rätten till arbete” som leder till ett fasthållande av arbetarna i löneslaveri. Hans problematisering av kraven ”Rätten till arbete” är inte mindre aktuell i våra dagar.

Den 26 november 1911 meddelades det att Paul och Laura Lafargue hade dött. Paret avbröt frivilligt sin livsbana genom att begå självmord. I sitt testamente skrev Paul Lafague:” Sund till kropp och själ tar jag livet av mig, innan den obönhörliga ålderdomen berövar mig livets förnöjelser och glädjeämnen ett efter ett, plundrar mig på min psykiska och intellektuella styrka och gör mig till en börda för mig själv och andra. I åratal har jag lovat mig själv att jag inte kommer att bli en dag äldre än 70 år….
Jag dör i den lyckliga vetskapen om att den sak jag har ägnat mina sista 45 år under den närmaste framtiden kommer att krönas med seger.
Leve kommunismen!
Leve den internationella socialismen!”

Parets självmord debatterades flitigt. Lenin deltog i begravningen och höll ett tal som återges i boken. Han anses ha varit emot självmordet, eftersom arbetarrörelsen hade ont om goda skribenter och teoretiker: En socialist tillhör inte bara sig själv.
En sak som bör framhållas är att paret slapp att uppleva den internationella socialismens sammanbrott vid starten av första världskriget år 1914. Då svek det tyska socialdemokratiska partiet löftet att arbetare inte skall döda arbetare av annan nationalitet. Krig var något som borgerskapet inlät sig i, ibland för snöd vinnings skuld. Arbetarklassen skulle avstå från kriget som sätt att lösa konflikter och en fred mellan folken skulle kunna åstadkommas tack vare den internationella socialismen.

Jag har nu läst ”Rätten till lättja” än en gång. Det är en riktig läsupplevelse. På baksidan av boken står det följande:” Paul Lafargues berömmelse vilar på denna enda, storslagna bok – ”Rätten till lättja”. Det är en över hundra år gammal stridsskrift, men som vederläggning av ”rätten till arbete” är det en ung bok, alltjämt profetisk. Den är ung och profetisk framför allt i kraft av sitt patos och sitt hat. Med sin oförsonliga kritik av ” fördomen lönearbete” vänder den sig främst till de unga – arbetare eller icke-arbetare. I sin plädoaje för ” lättjan” som konstens och det goda livets nödvändiga förutsättning, insisterar Lafargue på en avgörande och grundläggande attitydförändring. Låt oss således realisera denna framtidsboks anda i öppen eller smygande arbetsvägran – all arbetsvägran är vacker! – så vi slipper lägga ner arbete på att ge ut den i ständigt nya upplagor också under 2000-talet.”

Jag har personligen inga dåliga erfarenheter av löneslaveri eftersom jag fostrats till slav redan som barn och jag rent av trivdes med slaveriet. Den unga generationen som börjar arbeta sent i livet har nog andra utgångspunkter. De går nog inte till arbetet år efter år med samma lätthet som jag gjorde och arbetar inte gärna som jag med enkla och för dem, som de ser det, trista arbetsuppgifter.

Av Yngve Karlsson 25 dec 2006 09:43