Vi behöver en bro

De senaste åren har många kända fall likt hedersmorden på Pela och Fadime uppmärksammats. Deras tragiska öden likt fläckade negativ på förstasidorna. Samhället har upprörts, förfärats. Det har skakats på huvudena och folk har undrat vilka monster som kan med och skada sitt eget kött och blod. Hederskulturen har legat högt på många politikers och debattörers agenda och under åren har skribenter ansträngt sig blåa för att försöka skildra mekanismerna bakom hedersbrotten i diverse böcker och artiklar. För att inte tala om alla oförstående pannor har rynkats i Tv-sofforna. Så mycket grävande och forskande. I realiteten har dock inte mycket förändrats. Jag hör fortfarande historier om flickor som mördats för att de velat ta sina egna val och alla de tusentals tjejer som kämpar i skuggan, som lever med alla möjliga restriktioner i sina liv. Om vi nu är så medvetna, varför har ingen större förändring skett?

Jag är av tron att den viktigaste länken som saknats i debatten är de familjer och släkten där dessa patriarkala tankesätt dominerar. Att problematiken med hederskulturen har uppmärksammats är ett steg i rätt riktning. Det första i ett försök att bygga en bro av förståelse mellan den svenska kulturen och den "nya" svenska kulturen, den som innefattar och influeras av alla de olika kulturer som nu samsas i detta avlånga land. Dessvärre känns det som att bron inte kommit längre än till en idé, en skiss på papper. Det är på tiden att vi går från snack till handling. Det är dags att regeringen tar tummen ur och vågar agera. Regeringens och därmed samhällets rädsla för att av misstag väcka missnöje bland "invandrarna" genom att peka ut syndabockar, har lett till en passivitet som tillåter att dessa brott och kränkningar får fortgå dagligen.

Familjerna är nyckelordet. Satsa alla resurser på dem. Flytta debatten från en nationell nivå till folks vardagsrum. Samtidigt måste hjälpen omprioriteras. Istället for att lägga tyngdpunkt på att skydda tjejerna som det är i dagsläget borde man satsa på att ta tag i familjerna. Jag citerar ur Fadimes riksdagstal : "Jag tog emot larmpaketet men tackade nej till att byta namn och gömma mig. Vad var mitt brott? Varför skulle jag gömma mig? "

Hur ska man göra då, mer konkret? Lösningen enligt mig är diskussion. Det behövs öppna forum där dessa känsliga frågor kan diskuteras. Det saknas platser där man kan mötas och prata. Framförallt behövs det trygga platser där svenskar och invandrare kan träffas och diskutera hederskulturen kontra den svenska kulturen. Där man kan mötas med ömsesidig respekt, och där ingen part ska anklagas respektive hyllas för sina värderingar. Det är meningslöst att trycka ner i halsen på någon att deras sätt att tänka är fel och måste förändras. Om fokus ligger på att försöka lära sig att respektera och acceptera, kommer förändring komma automatiskt. Genom diskussion och debatt får man perspektiv på sitt eget och andras tankesätt, man startar igång en inre monolog och börjar analysera sina värderingar. Jag tror vi skulle vinna oerhört mycket på att engagera och få med de berörda, det vill säga de familjer och släkten där dessa hederstankar dominerar, i debatten. Men även svenska familjer som inte har mer kunskap om hederskulturen mer än vad de läst om i media. Hedersbrott är inte bara ett brott mot en enskild person eller familj, det är ett brott mot det samhälle vi lever i, en spottloska i demokratins och de mänskliga rättigheternas ansikte

Projekt som Sharaf-hjältar skänker hopp i hjärtat, det finns engagemang och en vilja att förändra. Det räcker en bit men tyvärr inte hela vägen. Vi måste satsa mer. Förflytta oss från tv-sofforna till andra sidan skärmen och möta de riktiga människorna. De som måste smyga för att inte bli upptäckta med sin pojk/flickvän. De som anser att deras döttrars värde ligger i deras oskuld. De som förknippar invandrare med kvinnofientliga män som förpestar Sverige med sin kultur. Det är dags att börja bygga. Vi behöver verkligen en bro.

Av Fjäril 21 dec 2006 20:44