Facket, välfärd och levnadsstandard

Självfallet får den här inledningen många troende att sätta kaffet i vrångstupen och utnämna undertecknad till arbetarnas fiende, fackets bödel och välfärdens dödgrävare. Hos många lever ju en blind tro på att facket är alla goda gåvors givare och utan dessa underbara människor skulle de flesta gå klädda i säck och aska.

Men det finns faktiskt inga bevis för att fackföreningar positivt bidraget till att öka ett lands välfärd och levnadsstandard oavsett vilka mått man använder. Däremot finns det exempel på där facket närmast stjälpt länders ekonomi. Här kan nämnas Storbritanniens fackliga kaos före Thatcher och de svenska fackens storhetstid på 70-talet med bla lönekostnadsökningar på 50 procent åren 1973-76 med åtföljande 20 år av devalveringar. Väl i minne finns även löntagarfonderna, som LO-tidningen så riktigt karaktäriserade med rubriken: "Nu tar vi över successivt", och som vi slapp undan med bara ett nödrop.

Under de senaste årtiondena har miljoner, för att inte säga miljarder människor lämnat den absoluta fattigdomen enligt FN: s norm i Sydkorea, Taiwan, Kina, Hongkong, Singapore, Vietnam, Malaysia, Indien med flera länder. Den som tror att denna snabba utveckling beror på en stark fackföreningsrörelse är mer än lovligt naiv. En annan sak är att den svenska massmedia - och kulturvänstern, mer koncentrerar sig på att skriva om hur H&M och andra stora företag utnyttjar lågavlönade i dessa länder, och mindre att rapportera om hur snabbt fattigdomen minskat.

Självfallet finns det exempel där facket ingripit, både här hemma och utomlands, för att ändra lön och arbetsförhållanden för enskilda som råkat ut för giriga och eländiga arbetsgivare. Men det betyder inte att facket i ett längre och i ett större ekonomiskt perspektiv höjt ett lands befolknings välfärd och levnadsstandard. Det beror på helt andra orsaker.

Med ett fungerande arbetsrättssystem kan också de flesta tvister lösas utan fackets medverkan. Det gäller dock inte i Sverige. Här har vi Arbetsdomstolen AD där själva förutsättningen är att man är facklig medlem. En partsammansatt domstol, vars beslut inte kan överklagas, och där det är den anställdes organisation, och inte den enskilde som driver talan. Den som inte är med i facket eller om man är med i facket men inte har dess stöd, har ingen möjlighet att få sin sak prövad. Med nuvarande ordning är denne istället hänvisad till att driva sin sak i tingrätten med åtföljande ekonomiska risker.

I alla demokratiskt styrda länder, oavsett om man har starka eller svaga fack, finns som i Sverige, lagar på arbetsrättens område. Dessa har beslutats i demokratisk ordning av respektive lands parlament. Det är primärt inte resultatet av någon sorts facklig kamp utan mer om att fastställa en rättsordning på detta område precis som inom vilket område som helst. Facket vill däremot ge intryck av att just på detta område skulle dock inte demokratin fungera om inte facket fanns.

LAS, som facket är den stolte skapare till, med bla turordningsreglerna om först in sist ut, har haft en konserverande verkan som gjort att många inte vågar byta jobb för att man då mister sin plats i turordningen. Den här regelns grundtanke är att alla på ett företag är utbytbara på alla jobb. Det kan möjligen gälla vid oerhört enkla repetitiva arbetsuppgifter men har idag ingen som helst verklighetsförankring i en föränderlig värld.

Fackets försvar för denna regel är att det går att göra undantag. Problemet är "bara" att det är facket som bestämmer när undantagsregeln gäller. Lagstiftningen utgår från att fackets ombudsman är utvecklingslärans slutgiltiga och yppersta produkt och att denne i sin visdom alltid vet vilka personer som är bäst för företaget att behålla. I vårt grannland Danmark, där lönenivån är högre, arbetslösheten lägre och där man saknar LAS, är befolkningen rent allmänt mindre rädd att både mista och skifta jobb än i Sverige. Hur det kan komma sig är det svårt att få fackliga svenska ombudsman att uttala sig om.

Var och en som studerar internationell lönestatistik måste bli förundrad av att Sverige, trots närmare 70 år styre av en arbetarregering i samklang med världens starkaste fackförening, inte kan uppvisa högre nivåer. Hur man skall fördela det ansvaret, och vad det beror på, kan naturligtvis diskuteras. Men det är svårt att inte tilldela facket ett betydande ansvar genom bla krav på en ständigt ökande offentlig sektor utan förankring i den ekonomiska verkligheten. Det har ett pris. Lönenivåerna är låga oavsett om vi inräknar maxtaxa på dagis, pappaledigheter, hemtjänst och annat som sägs motivera våra höga skatter och i sin tur lägre bruttolöner och/eller disponibla inkomster.

I Sverige är det bara 74,000 personer som har en bruttoinkomst över 48,800 kr/månad. Tjänar Du 28,500 kr/månad tillhör Du faktiskt den tiondel av befolkningen som har högst inkomster. Det här framgår av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström i en ny studie som redovisas i Ekonomisk Debatt nummer 8/06, "Svenska toppinkomsters utveckling 1903-2004".

I den översta tusendelen i inkomstskalan drar 6 600 personer i snitt in drygt 2,5 miljoner om året brutto, och de 740 yttersta toppinkomsttagarna 11,5 miljoner exklusive kapitalvinster. Visst kan facket frossa i den orättvisan men faktum är att det inte finns särskilt många snuskigt rika inkomsttagare i Sverige och även om pengarna skulle konfiskeras blir det inte särskilt mycket över. Till oss andra alltså.

En titt i SCB: s inkomststatistik för 2004 visar att den beskattningsbara medelinkomsten förvärvsinkomster var ca 18,400 kr/månad för personer med inkomst mellan 20-64 år. Räknas alla in mellan 20-64 år sjunker den till något över 17,000 kr/månad. Dessa siffror torde imponera på få i övriga västvärlden och då spelar det ingen roll hur mycket det sägs vi får tillbaka genom våra höga skatter.

Ett tungt fackargument brukar vara att man i rättvisans och jämlikhetens namn stått fadder till vår sammanpressade inkomststruktur. Det argumentet antas tillfredställa alla Jantelagens förespråkare. Men inte heller det är helt korrekt. Waldenström och Roine har tagit fram och studerat nya data för decennierna före 1968 och konstaterar att den stora inkomstutjämningen skedde före välfärdsstatens expansion. Dvs från första världskriget till 1950. Det torde vara svårt att hävda att just under dessa år var facket som starkast.

Däremot kan man nog inte ta ifrån facket en del "ära" av att det i Sverige, som Roine och Waldenström visar, är ytterst få som kan skapa sig en förmögenhet genom vanligt arbete. Förmögen blir man inte genom jobb i Sverige utan genom aktieköp, skatteplanering och att sälja sin bostad. Del i "äran" har facket också av att vår offentliga sektor är överdimensionerad och tanken att denna sektor skall vara den sysselsättningsskapande motorn i landet ekonomi.

Ett argument som framförs är att ett starkt fack är en garant för arbetsfred. Utan facket skulle vi annars plågas av ständigt vilda strejker. Det kan låta bestickande men det finns inget som visar att så är fallet. Flest vilda strejker hade vi i Sverige under fackets storhetstid på 70-talet. Inte heller situationen i Storbritannien före Thatcher kan sägas bekräfta det argumentet. För närvarande har vi i Sverige massor av expansiva branscher där den fackliga organisationsgraden är låg eller har minskat, utan att därför vilda strejker är vanliga. Och varför utgår man från att fackliga ledare skulle vara innehavare av ett större samhällsansvar än andra?

Facket är bara en påtryckargrupp i högen av andra. Den sosseminister, som en gång i ett anfall av klarsyn var ofin nog att påpeka detta enkla faktum, fick naturligtvis på skallen. Facket vill ju så gärna se sig som ljusets riddare och rättvisans banerförare och med ett noblare syfte än alla andra påtryckargrupper.

Själv är jag övertygad om att vi i Sverige är i trängande behov av mindre och inte mer facklig makt för att få det bättre.

Av Lars Nilsson 21 dec 2006 15:07