En sverigedemokratisk historia

Jag har tidigare här på Sourze skrivit om de märkliga likheterna mellan den artikel som är publicerad i Sverigedemokraternas organ SD-Kuriren och berättartexten till det avsnitt av "Hermans Historia" som handlar om Karl XII. Kanske är Sverigedemokraternas partisekreterare och försvarspolitiske talesman Björn Söder tvillingsjäl och står i telepatisk kontakt med författaren Herman Lindqvist. Själv är jag mer benägen att tro att Söder helt enkelt kopierat Lindqvist text, utelämnat vissa ord och ersatt andra, samt valt bort vissa delar.

Delar som valts bort är förstås de som är kopplade till föremål som visas i filmen. Och andra delar som där Lindqvist berättar om hur mycket Karl XII beundrade Turkiet, kulturen och konsten där. Ragnar Josephsons "Karl XII som estet" är att rekommendera för alla som är fixerade vid bilden av Karl XII som krigarkung och bärare av någon slags svensk nationalidentitet. Här får man en inblick i den kulturintresserade monarken som sänder ut konstnärer till Jerusalem och Egypten att rita av klädedräkter, byggnader och monument.

Karl XII förvarade sådana teckningar i en låda under sängen. Han tog intryck av den skulpturlösa islamitiska arkitekturen, och ville avskaffa skulpturer även i det svenska kyrkorummet. En motsvarighet till en turkisk seraljträdgård skulle anläggas på Brunkebergsåsen. Mot grundtanken i barocken att naturen skulle skjutas tillbaka planerades här skogsplanteringar i stadsmiljö, med ett vakttorn omgivet av nordisk granskog.

Brunkebergsås-projektet var enligt Josephson inspirerat av Sofiamoskén i Konstantinopel. Men främmande impulser är tydligen inte intressanta att ta upp i den sverigedemokratiska plagierande men selektiva historieskrivningen.


Björn Söder eller Herman Lindqvist? Döm själva:

Björn Söder: "När Karl blev 15 år och myndigförklarad kröntes han men själva kröningen blev mycket dramatisk för Karl var ju född till enväldig kung så han hade redan satt på sig kronan på slottet. När han skulle sätta sig upp på hästen för att rida till Storkyrkan i Stockholm tappade han kronan. Alla som såg det blev alldeles förskräckta men fångade upp kronan och satte tillbaka den på hans huvud. Och det blev bara värre. Ärkebiskopen höll på att tappa smörjelsen och kungen svor aldrig någon ordentlig kungaed enligt gällande landslag."

Herman Lindqvist: "När han var 15 år blev han myndigförklarad och krönt till Sveriges kung. Men själva kröningen blev mycket dramatisk för att han var ju född till enväldig kung, så han hade själv satt på sig kronan redan på slottet. Så när han kom och skulle sätta sig på sin häst och rida till Storkyrkan här i Stockholm så tappade han kronan. Och alla som såg det blev väldigt förskräckta, men de fångade upp kronan igen snabbt och satte den på huvudet på honom, och han red till kyrkan. Och i kyrkan blev det ännu värre. För först höll ärkebiskopen på att tappa smörjelsehornet, och sedan så svor kungen aldrig någon kungaed, som han borde ha gjort enligt gällande landslag."

Björn Söder: "Nu drog svenska krigsmaskineriet igång. Det var en stor organisation som hade skapats av Karl XI och allting fungerade perfekt. Kungen drog ut i fält med sin häst, Brandklipparen, som redan nu var gammal men som kommer att visa sig vara en av de få veteranerna som återvänder från alla krigen. Kungen hade också med sig sina fyra hundar; Caesar, Pompe, Turk och Snushane. När han gick i fält kunde han ju inte ta med sig hela hovet i Stockholm så han tog med sig det viktigaste som till exempel livpaschen, ekonomipersonalen, hovapotekarna och silverpaschen. Han hade också med sig hovslaktaren, fem hovtrumpetare, livskräddaren, ett tjugotal tjänstemän som drev kungens kansli ute i fältet. Karl hade med sig pigor och drängar och såklart alla sina ryttare och män som Karl XI hade organiserat."

Herman Lindqvist: "Nu drog hela det svenska krigsmaskineriet igång. Det var en imponerande organisation som hade skapats och organiserats av Karl XI och allting fungerade perfekt. Kungen drog i fält med sin häst, Brandklipparen, som redan nu var ganska gammal men som kommer att visa sig vara en av de få veteranerna som återvänder från alla krigen. Och han hade med sig sina fyra hundar; Caesar, Pompe, Turk och Snushane hette dom. När man gick i fält kunde han ju inte ta med sig hela det stora hovet från Stockholm, han tog bara det allra viktigaste, tex livpagen, ekonomipersonalen, livläkarna, och hovapotekarna. Han hade sin silverpage med sig, det var han som dukade middagarna. Han hade hovslaktaren och livskräddaren, ekonomipersonalen. Vi får inte glämma de fem hovtrumpetarna, och ett tjugotal tjänstemän och byråkrater som drev konungens kansli i fält. Och sen var det naturligtvis pigor och drängar till alla de här officerarna och herrarna. Och sen kom naturligtvis alla ryttare och kungens alla män, alla dessa karoliner som Karl XI hade excercerat och organiserat."

Björn Söder: "Man började med danskarna och Karl XII:s kusin Fredrik IV. Det gick ganska lätt och det blev aldrig något riktigt fältslag för allierade engelska och holländska örlogsfartyg tvingade danskarna till fred. Men kungen var med trupperna över Öresund på marsch över Själland när budet kom om att kriget var slut. Kungen blev väldigt besviken för han hade gärna marscherat in mot Köpenhamn men nu tvingades han av holländarna och engelsmännen att vända om. Narva. Kungen och en stor armé gick nu ombord på flottan i Karlskrona och de seglade mot Baltikum. När de var till havs visste ingen om de skulle gå mot ryssarna eller sachsarna först. Det blev ryssarna för att Tsar Peter gick över gränsen och belägrade den svenska fästningen Narva. Det blev en ilmarsch i ösregn genom höststormar mot Narva. Nu uppenbarade sig kungen för första gången i fält såsom han skulle se ut i resten av sitt liv. Utan barockperuk, i enkel uniform utan gradbeteckningar, utan dekorationer, lång värja och höga stövlar utan klackar. Han ville vara praktiskt klädd och se ut som sina soldater men givetvis vara den främsta."

Herman Lindqvist: "Och man började med danskarna och kusinen Fredrik IV. Det gick ganska lätt, för att allierade engelska och holländska örlogsfartyg tvingade danskarna till fred innan det ens hade riktigt blivit något riktigt fältslag. Men kungen var med trupperna över Öresund och han var på marsch över Själland när budet kom om att kriget var slut. Han blev väldigt besviken, för han hade gärna marscherat in mot Köpenhamn men han tvingades av holländarna och engelsmännen att vända om. Kungen och en stor armé gick nu ombord på flottan i Karlskrona, och dom seglade mot Baltikum. Men ännu när de var till havs visste ingen om de skulle gå mot sachsarna eller mot ryssarna först. Det blev ryssarna, för att tsar Peter, han gick över gränsen och belägrade den svenska fästningen Narva i Ingermanland. Så det blev ilmarsch i ösregn genom höststormarna över obanad terräng mot Narva. Nu uppenbarade sig kungen för första gången i fält såsom han skulle se ut resten av sitt liv. Utan barockperuk, i en enkel uniform utan gradbeteckningar, utan dekorationer. Han hade alltid en lång värja och höga stövlar utan klackar, vilka han borde ha haft om han var en riktig gentleman. Men så här såg han alltså ut, han ville vara praktiskt klädd och han ville se ut som en av sina soldater. Han ville vara en av dem, fast den främsta naturligtvis."

Björn Söder: "Sverige hade förlorat alla sina provinser runt Östersjön. Det kom inga svenska arméer ner genom Europa. Turkarna tyckte att det var dags att Karl XII lämnade Turkiet. Karl varken ville eller kunde. Sultanen tröttnade på förhandlingarna som drog ut på tiden. Karl skulle gripas och föras ut ur landet med våld. Men man griper inte Karl XII så lätt, i varjefall inte utan att det blir kalabalik! Söndagen den 1 februari marscherade flera tusen turkiska soldater till Karlopolis."

Herman Lindqvist: "Nu efter ett tag så hade Sverige förlorat alla sina provinser vid Östersjön. Då kom det inte längre några svenskar ner mer genom Europa. Då beslöt sig turkarna för att nu var det dags för Karl XII att lämna Turkiet. Men han varken ville eller kunde det. Han var nämligen rädd för att bli överlämnad till fienden. Så dom började förhandla och förhandla och förhandla, det drog ut på tiden. Och då tröttnade sultanen och då bestämde han att nu skulle Karl XII gripas och föras ut ur landet med våld. Men nu griper man inte Karl XII så lätt, i alla fall inte utan att det blir kalabalik! Söndagen den 1 februari 1713 marscherade flera tusen turkiska soldater upp runt omkring hela Karlopolis."



Källor
Aronsson, Torbjörn 2006. Karl, vår hjälte - Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder om Karl XII. Publicerad på: www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID244.
Aronsson, Torbjörn 2006. Sverigedemokraterna plagierar Herman Lindqvist. Publicerad på: www.sourze.se/default.asp?itemId10564045.
Josephson, Ragnar 1964. Karl XII som estet. I: Historia kring Karl XII. Stockholm.
Lindqvist, Herman 1991. Hermans Historia: Karl XII. Film på DVD. Sveriges Television, Stockholm.
Söder, Björn. Karl XII. Publicerad på: www.sdkuriren.se/special_karl12.php läst 2006-12-13.

Av Torbjörn Aronsson 19 dec 2006 14:48