Horan, mannen och moralen

I årtusenden har den manliga sexualiteten varit en hycklande och dubbelmoraliserande praktik, som tagit sig rätten att definiera den kvinnliga sexualiteten som antingen madonna-fin eller hor-ful. Kvinnor som tror sig ha en egen sexualitet utanför dylika kategoriseringar göre sig icke besvär. Det finns i slutändan bara dessa två val, för det har männen redan bestämt, enligt den uråldiga patriarkala könsmaktsordningen. Så låt oss börja den nya prostitutionsdebatten där i stället för att försöka piffa upp prostitutionsträsket till en schysst arbetsplats, som historien redan visat att den ändå aldrig kommer att bli, förutom för ett fåtal hetärer. I mäns ögon - och det är ju fortfarande i dem kvinnor speglar sig för det mesta - är horor alltid horor och kommer så med säkerhet att förbli, hur gärna vi än skulle vilja att horstigmat utrotades en gång för alla. Det finns nämligen en mening med att dela upp kvinnor i fina och fula. Genom den särhållningen tror männen att de skapar kontroll över kvinnors sexualitet. Skapandet av horor är i själva verket en reell utlösning för mäns "smutsiga" fantasier och en reaktion på att de helst ser att madonnorna sitter kvar på den sexuella pidestalen.

Enligt 1993 års prostitutionsutredning "Könshandel" SoU 1995:15 uppskattades att 2 500 kvinnor sålde sex. Av dem fanns flertalet vid sidan av gatuprostitutionen på massageinstitut, inom lägenhetsprostution och eskortservice. Kvinnorna på gatan beräknades till en knapp tredjedel. Någon kartläggning av männen som köpte sex i början av 90-talet fanns däremot inte, utan man hänvisade till 1977 års prostitutionsutredning där man kommit fram till siffran 125 000 män utifrån ett antagande att varje prostituerad i genomsnitt har sex med 50 män per år. I en statlig rapport från 1999 om sex i Sverige visade sexvaneenkäten med 2 810 svar att ca 400 000 eller 12,7 procent av svenska män över 18 år har betalt för sex. Om man utgår från dessa tillyxade beräkningar har prostitutionen ökat med flera hundra procent i antalet män som går till prostituerade på 30 år. Procentuellt, i jämförelse med samtliga män i befolkningen har de som köper sex ökat från 10 till ca 13 procent.

Vilka är de här 400 000 männen då? Han är som vilken man som helst, svarar den senaste prostitutionsutredningen, med ett undantag: Han har en annan syn "när det gäller inställningen till sexualitet och kvinnor". Läser man vidare i Leif G.W. Perssons bok "Horor, hallickar och torskar", från 1981, som han skrev som ett debattinlägg till den prostitutionsdebatt som pågick i samband med 1977 års utredning, snuddar han där vid vad det synsättet - som inte bara män har - innebär. Han påstår att hororna tillhör en "kastlös grupp" och menar att de väcker förakt i samhället och att en legalisering av prostitution innebär "en legitimering av detta förakt". Vidare tycker Persson att prostitution ytterst handlar om "rätten att köpa andra människor" och att det bara är en gradskillnad mellan "vanlig gammaldags slavhandel" eller samtida trafficking, m.a. och prostitution. Han slår fast att "kalla det för individuell frihet är självklart rent bludder" och hävdar att frågan handlar om att göra ett val. Ett val mellan en sexualsyn som tycker att det är ok att köpa sig friheten att förakta en grupp kvinnor i samhället genom horstigmat eller en sexualsyn som strävar emot en sexualitet som innebär en mänsklig sexualitet bortom horor, madonnor, hycklande män och torskar.

När Sverige några år i början på 60-talet försökte göra världens första och enda sexrevolution
stod horan högt i kurs. I den polemiska debattboken "Jungfrutro och dubbelmoral" från 1962 angrep Kristina Ahlmark-Michanek det sexuella hyckleriet, som hon kallade "sexulmoralens könssjukdomar" där kvinnan tilldelas en jungfrulig sexualmoral medan mannen står för en sexuell dubbelmoral. Hon förklarar den senare så här: "Om en man … känner på sig att han inte kan ligga med en kvinna utan att efteråt förakta henne bör han naturligtvis avstå tills han mognat och lärt sig veta hut." Tyvärr såg Ahlmark-Michanek inga sådana tendenser under det sexliberala 60-talet, då det förutom hon själv var mest män som blandade sig i sexdebatten. Under kapitelrubriken "Dåliga flickor är inte det sämsta" ser hon trots allt att vi i Sverige har en mindre "schizofren" syn än de sydeuropeiska länderna där man "grovt sett delar in kvinnorna i två grupper jungfru Marior och skökor eller mildare sagt familjeflickor och dåliga flickor". Hon menar att dubbelmoralen bottnar i en "könsbiologisk vidskepelse" som går ut på att kvinnors sexualitet inte är lika stark som mäns om hon över huvudtaget har någon. Mannens sexualdrift betraktas däremot som något "naturligt" och på så sätt "kan den som är sipp ursäkta de sexuella beteenden som han vill ursäkta genom att skylla på kroppen som vore den underställd reflexer". Vidare är den dubbelmoraliske mannen "givetvis mycket tacksam för att den dåliga flickan då och då finns till hands för att hjälpa honom över reflexernas härjningar".

Vi känner igen debatten som om det vore i dag. Fortfarande rör sig samhällsdiskussionen om kvinnors respektive mäns sexualitet med biologiskt anfrätta argument som försvarar det dubbelmoralistiska synsättet på sexualiteten.

Men den där beramade svenska sexrevolutionen som flög över världen och gav svenska kvinnor ett alldeles speciellt rykte, kom av sig när feministerna började reagera. De hade till en början varit upptagna av annat, som att ta sig ut på arbetsmarknaden och se till att fixa dagis åt ungarna. Men 1972 satte de ner foten och gick ut i den första feministiska kampanjen mot porren på herrtidningarnas löpsedlar. Sen rullade det på: sexklubbarna förbjöds och så småningom kom en prostitutionsutredning, aids, barnpornografibrott, hårdare straff för pedofiler och i dag är det förbjudet att köpa sex.

Men nu finns det dom som längtansfullt blickar tillbaka - en del av dem kallar sig feminister och horornas bästa vänner, andra kallar sig queeraktivister - och försöker blåsa liv i debatten kring prostitutionens vara eller icke vara. De hänvisar till samhällsförändringen i och med EU inträdet och menar att Sverige borde rätta in sig i ledet och göra som de flesta andra EU länder och legalisera prostitutionen. De skrattar åt sexköpslagen och kallar den för folkhemsnostalgi. Pro-prostitutions feministerna, queeraktivisterna och en del liberala ledarskribenter och andra liberala debattörer som ägnar sig åt feministisk kritik basunerar ut en feministisk historieskrivning som inte överensstämmer med den svenska breda kvinnorörelsens utveckling från 70-talet och framåt. De kallar den felaktigt för radikalfeministisk, när den snarare utgår från och strävar emot ett jämställdhetsideal mellan könen. Radikalfeminism har på senare år utvecklats till ett skällsord bland dessa, som i stället för att rikta udden mot patriarkatet struntar i maktanalysen och söker fienden i den breda feministiska rörelsen. Det är en del av dem som nu försöker blåsa liv i en gammal dröm från 60-talet om Sverige och sexrevolutionen. De talar sig varma för kvinnan som ett aktivt subjekt i porren och prostitutionen, medan vi andra återvänder till historien och säger: "Tack, mödrar, det gjorde ni bra."

Av Monika Wehlin 08 dec 2006 13:32