Rätt och fel i och om Irak

Kritiken mot Bush har varit hård, även från grupper utanför den vänster, som reflexmässigt anser att det inte finns någon ondska här i världen, annat en den som USA ger uttryck för - och om en sådan ondska ändå finns är den en produkt av USA. I takt med ökade egna förluster och få synliga framsteg har även opinionen i USA svängt.

Nu ges intrycket att hela "USA tycker" att invasionen var ett fel och att trupperna snarast skall åka hem. Men så är inte fallet. Det visar dels demokraternas framgångar i kongressvalet nu i höst, där man gick till val på att lova en mer effektiv krigsinsatts och att trupperna skulle vara kvar i Irak, dels Baker-Hamilton-Rapporten, som offentliggjordes igår.

Fel är också som vanligt vänsterns svavelosande förutsägelser om att USA nu, som en del av den aviserade omprövningen av Irakpolitiken, skulle bomba Iran tillbaka till stenåldern.

Bush ursprungliga mål för invasionen var enkel: "Avsätt Saddam Hussein och ersätt hans mördarregim med en suverän demokratiskt regering." Majoriteten av såväl USA: s politiker som befolkning ställde sig bakom den målsättningen. Den kan sägas bara delvis ha uppfyllts även om två demokratiska val har hållits. Däremot har USA: s strategi för en mer varaktig fred misslyckat.

När det begav sig ansåg självklart en hyperventilerande vänster, främst i Europa, att invasionen var alldeles uppåt väggarna. Istället borde mer än tio års fruktlöst förhandlande med Hussein om att låta FN: s vapeninspektörer göra sitt jobb, följas av ytterligare års förhandlande. Några andra alternativ var inte att tänka på.

Bush ansåg helt korrekt, att invänta klartecken från ett FN, där i bästa fall hälften av medlemsstaterna är demokratier, vara lika fruktlöst, som när USA bestämde sig för att utan FN: s godkännande i förväg sätta stopp för folkmordet i det forna Jugoslavien. Även då var upprördheten stor hos de församlade fredsvännerna.

Bush och Blairs har fått mycket kritik för att man sägs ha motiverat invasionen på lösa rykten eller hemkokta uppgifter om att Irak hade massförstörelsevapen. Det hade dock varit ytterst naivt att frikänna Husseins regim från misstankarna att äga massförstörelsevapen. Särskilt som denne aldrig tillmötesgick FN: s resolutioner och dessutom bevisligen hade terroriserat den egna befolkningen med sådana vapen.

Avsättandet av Hussein och hans mördarband var centralt eftersom de utgjorde ett permanent hot mot såväl regionen som världsfreden. Detta med eller utan massförstörelsevapen. Israeler och saudier har i gott minne Iraks tidigare bruk av långdistansmissiler.

Ett av Bushadministrationens misstag var dock att underskatta de djupa klyftorna mellan kurder, shiiter och sunniter. På samma sätt som Jugoslaviens Tito på sin tid, kunde Hussein, med diktaturens hjälp, undertrycka dessa motsättningar men då båda herrarna försvann blossade striderna genast upp. För övrigt uppvisar jämförelserna mellan Balkan och Irak förbluffande många likheter, inte minst som sagt, när det gäller motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Själv tycker jag det är märkligt att inte fler tagit fasta på den jämförelsen.

Visst kan man konstatera, att den nuvarande folkligt valda Maliki-regeringen, med stöd av USA, misslyckats när det gäller att uppnå fred. Frågan man dock bör ställa sig är om det inte hade varit oundvikligt med blodiga interna strider oavsett under vilka förhållanden Husseins mördarband avlägsnats från makten? Själv är jag rätt övertygad om det. Det är svårt att förställa sig ett scenario utan interna strider.

Den demokratiskt valda Maliki-regeringen, inkl USA, har förvisso ett svårt jobb. Kolumnisten Charles Krauthammer i Washington Post skriver följande om Iraks speciella politiska kultur och ett land som är våldtaget och ruinerat efter 30 år av Husseins förtryck. "Det som fanns kvar vid invasionen var en social öken, där förtroenden och god vilja saknades och där det humankapital som krävs för en demokratisk regering saknades".

Dödandet sker nu ofta urskiljningslöst, anarkistiskt, i gängliknande attacker eller som rena terrordåd. Man ägnar sig uppenbarligen hellre åt blodbad på muslimer istället för att anfalla invasionsmaktens trupper. Men i all eländesredovisning skall man komma ihåg att i stora delar av Irak pågår inga strider. Faktiskt!

Sett i backspegeln var det ett fatalt amerikanskt misstag att slå sönder Iraks militära styrkor och struktur, upplösa dess byråkrati och polisväsende. Förståligt vid tiden kanske, men realpolitiskt helt förödande. Vidare var invasionsstyrkan alltför liten och för dåligt förberedda på vad som skulle komma efter den rent militära segern, vilket kanske var det största misstaget av alla. Till alla missgrepp skall också läggas det övermod och nonchalans som visades inledningsvis och som dessvärre får bokföras på kontot för "vi-är-ju-ändå-världens-enda-supermakt-och-dessutom-demokratiskt-styrda-så-vi-vet-allt-vad-som- är- bäst".

Interna blodiga strider hade säkert inte kunnat undvikas även om USA haft en bättre strategi. Däremot hade motsättningarna inom Irak varit av mindre omfattning. De inledande misstagen, bristen på synliga framgångar och fortsatta blodiga strider i delar av landet gör att USA nu är tvungen att ompröva sin politik i området. Vad det kommer att innebära är ovisst. Omprövningen kommer i slutändan att bestämmas av de inrikespolitiska strömningarna. Enligt min mening borde denna koncentreras till att försöka få sunniter och shiiter att samarbeta och inte att försöka formulera en tidtabell för hemtagandet av trupperna.

Hur ser då fortsättningen ut? Finns det anledning att tro på en varaktig fred, under säg den närmaste femårsperioden? Nej, det tror jag inte. Det närmast anarkistiska våldet och även terrordåden tror jag kommer att minska i takt med att motståndet från det irakiska folket mot den typen av meningslöst våld ökar. Däremot är risken överhängande att ett mer konventionellt inbördeskrig mellan sunniter och shiiter blossar upp och eskalerar från, om uttrycket tillåts, nuvarande lågintensiva fas. Där ligger den verkligt stora faran och inte i anarkistiskt våld.

Detta skulle i sin tur - till följd av inrikes käbbel i USA - kunna få amerikanarna att omgruppera sig till det mer lugna norra Irak. Saudiarabien kan då tänkas fylla tomrummet efter USA och komma till sunniternas hjälp. På motsvarande sätt skulle Iran skynda till shiiternas undsättning. Den utvecklingen tror jag inte ens fredvänstern skulle tycka vara bra. Eller vem vet förresten? Kanske vi snart tom får läsa förslag från det hållet som inom delar av arabvärlden att Hussein bör återfå makten?

USA: s närvaro behövs i det centrala Irak, som en stabiliserande faktor, flera år framåt samt som stöd i bekämpandet av det såväl inifrån som utifrån kommande anarkistiska våldet och terrorismen.

Men ett stort, för att inte säga avgörande ansvar, för den fortsatta utvecklingen har irakierna själva. Huruvida man kommer att lyckas skapa fred och försoning står skrivet i stjärnorna. Erfarenheterna från Nordirland, Baskien och det forna Jugoslavien, bara för att ta några europeiska exempel, visar att det tar tid. Detta med eller utan USA, FN eller andras inblandning. Ett FN-engagemang i området är för övrigt i nuvarande läge helt uteslutet.

Fredsvänsterns enfaldiga förslag med ett perspektiv som slutar vid nästippen, är att fred, lycka och välstånd i Irak bäst uppnås, genom att USA tar hem sina trupper i morgon dag, är i realiteten en uppmaning till mer ännu våld och skulle som biprodukt ge terrorgrupper runt om i världen råg i ryggen. Baker-Hamilton-rapporten, som presenterades igår, varnar också för konsekvenserna av ett förhastat tillbakadragande och föreslår, helt korrekt, att man kort sikt, istället bör utöka den militära närvaron.

Dessvärre har nog Bush, på samma sätt som Reagan och Thatcher på sin tid, överskattat västvärldens intresse av att försvara frihet och demokrati. Stämmer det är det inte bara irakierna som är illa ute.

Av Lars Nilsson 07 dec 2006 11:29