För älskad

Jag har grävt mig ner, i hål på hål på hål, av sorg. Jag har sett allt i dom mörkaste av färger. Jag har svurit åt en gud som jag ändå inte tror som sann. Jag har hoppats fast att jag inte längre ägt hoppet i sig. Jag väntade alltid det värsta, och tårarna hade snart och redan runnit alldeles slut. Och så kom det sig att jag glömde lyckan bakom mig för länge sedan. Som om här inte funnits plats för någonting alls som tycks lätt och fint. Men du. Du tvingade bort allt det som bara smärtar ont. Och med dig alla färger igen.

Jag flög över vatten och skog för att komma dit, till dig, och till din värld. Och vi var faktiskt där, på riktigt och på sant. Väl där tycktes allt så enkelt rätt. Som om dina armar runt mig var det naturligaste och mest självklara jag någonsin upplevt. Och när jag pratar om tiden med dig där, använder jag dom mest slitna klyschor, som vore dom mina närmaste och mest kära vänner. Enbart för att så är sanningen, sanningen för mig.

Din hand i min, längst långa gator som bar namn på ett främmande språk. Det enda målet och den enda meningen var att dela tiden, där och då, tillsammans. Som om det enda av värde var hur identiskt lika våra tankar tycks tänkas. Jag var på rymmen bort, bort från det tunga och ledsamma, allt sådant hade jag lämnat, kvar och bakom oss. Hur allt det stora och det vackra alla andra kommit dit för att se, blev en bakgrund till det Stora som växte inom mig. Och på barerna i nätterna förändrades jag. Vi slösade all tickande tid på egentligen ingenting, om och om igen. Vi glömde bort att vi inte delade samma ord och samma sätt att bygga meningar på. Det spelade oss mindre roll. Du förstod mig bättre än någon annan med samma språk någonsin skulle ha förstått. I din närhet vilade lyckan - att möta din blick utan att den böjdes på mitt och bara gick av - det var enkelt fint.

Och så. Något vaknade som jag inte trott funnits där. En längtan efter mer, och en längtan på allvar, bort. Du fick mig att tro, på något bättre och ljusare än det mörka och gråa som annars är varje dag och här. Om det inte lät så banalt skulle jag ha kallat dig min räddning. Min räddning från att falla för långt, långt ner i en av alla dom där groparna jag brukade gräva, dom som är fulla av sorg. Och kanske borde vi ha kastat oss ut från den där bron över Seine som du sa. Då och där då jag var som allra mest lycklig och allt tycktes mig så fullkomligt komplett. Men vi vandrade bara framåt. Och jag tror, jag tror vi vandrar än…

Av Sofie Karlsson 07 dec 2006 14:02