Röd slöja

Hon dyker ner, djupt in i det ljusa röda, hon låter det virvla och glittra framför ögonen. Det omsluter hela kroppen, ända från tårna nere vid vilstolens bas upp till dess topp med kudden som nästan täcks av det mjuka, lockiga håret. Allt i och utanpå henne är ett med det vackra, röda, varma. Hon njuter av värmen och försvinner mer och mer från sig själv. Sakta vaggas hon till ro av havets lukter och ljud.

Längre och längre inåt följer hon det röda, hon får känslan av att åka kana inne i sitt eget blodomlopp. Fortare och fortare går det, backarna tar aldrig slut, nästan som när hon var liten och åkte pulka i Helvetesbacken. Det är bara färgen som är annorlunda: röd, inte vit. Fortare och fortare utför stupet går det, nu börjar det snurra också. Hon börjar må illa, den sköna känslan från nyss är borta och ersatt av en kväljande. Det brännande röda står henne upp i halsen, fast hon förstår att det måste komma in genom ögonen. Hon känner sig yr, inser att hon måste vakna, måste öppna ögonen. Nu, genast.

Hon tvingar sig själv att vakna och öppnar ögonen. Men fortfarande samma otäcka röda färg som får henne att må illa. Så minns hon, nu när hon är vaken: hon kan ju inte öppna ögonen. Hon kan inte vakna ur denna dröm, denna hemska dröm.

Ögonen har henne fången för alltid. Återstår att släcka lampan som skapar detta röda, vidriga. Hon blundar igen för att om möjligt dämpa det röda ljuset lite. Nu reser hon sig, går sakta genom trädgården, medan hon drar fingrarna utmed varm pulserande sten, stenmuren som stöd för handen. Försiktigt sätter hon ner en fot framför den andra, känner grusgångens skrovliga småspik stickande under fotsulorna. Med buskarnas famlande fingrar mot armarnas hud, trevar händerna sig upp längs trappans ledstång, följer bänken i köket, känner dörrens öppning in till sovrummet.

Därinne är det svalt och skönt. Det lindrande svarta sänker sig över henne som ett täcke där hon snart ligger i sin säng. Hon låter sig svepas med av tröttheten in i en annan dröm, ett annat liv. Ett liv där solen är gul istället för röd och där det finns riktiga stenar och snäckor, barn och fåglar, inte bara hud och fjädrar och former. Där snön lyser vit, gräset grönt och hallonen röda. Där hennes ögon är friska och hjärtat sorglöst. Snart sover hon och har helt glömt att det någonsin varit annorlunda.

Av Gitta Gislén 05 dec 2006 09:31