Livssökaren

Det var en gång..
¤"Så kan du inte börja.Det här är ju ingen saga"¤
NEEJ.Men jag vill att min berättelse,skall börja så.
Var tyst nu så att jag kan fortsätta.Nu får jag ta det från början.
Det var en gång,för INTE så länge sedan,som livet bar med sig,till jorden.Ett barn.Ett litet gossebarn.Denna tidiga morgon,då ljuset får kämpa,för att bryta sig, igenom mörkret.
Kom ihåg detta sen.Det är viktigt.
Det var något märkligt med detta gossebarn ¤"VADÅ"?"ALLA barn är väl märkliga och unika".Ja det vet jag ju.Men jag skall berätta om just detta unika barn.TYST nu
.Man såg det genast i hans blick,som liksom tittade med ljusets ögon,rakt igenom en.Stilla,låg det och såg sig omkring,med kärleksfulla ögon.På alla,som fanns i rummet.Alldeles tyst.Visst var det märkligt? ¤"Mmmm"¤
Alla barn skriker ju när dom just fötts.Men inte detta gossebarn.

Han växte upp.Det ljus, som strålat ut från hans ögon, hade nu börjat mattas av.För pojken hade fötts av föräldrar,som inte hittat sina liv.utan kämpade i mörkret efter något,dom inte visste vad det var.
Hur skulle dom kunna veta?Ingen hade funnits för dom.Till att visa.Ge.Fylla på av den livgivande energin,som benämns KÄRLEK.Dom sprang hit och dit.Letandes efter det, som skrek i deras inre.Utan att kunna ge det något namn.Lik utsvultna vargar,sökandes efter mat , bestod deras liv.
I detta mörker växte pojken upp.Till slut.Efter upprepade försök att få kärlek från sina föräldrar.Att bryta igenom de pansar av försvar, mot, det dom inte visste,att dom inget försvar behövde mot.Att rädslan dom bar på.För kärleken.Var rädslan att bli bortstötta,igen.Det som dom fått uppleva om och om igen.Ända från sin barndom.

Handikappade kan man nog säga att dom var.
¤"Nu säger du väl ändå fel.Att vara handikappad handlar ju om,att inte kunna gå,tala, se,höra.Eller andvända sina armar"¤
Hör du vad du säger nu?Det är ju det dom är.Handikappade med allt detta i sitt inre.Dom har/hade inte förmågan att kramas,ge,se,höra det deras barn behövde och ville säga.dom kunde inte gå framåt i sina liv.För deras känslor bromsade deras insikt om sina brister, av kärlek.Det är väl ett lika sorgligt handikapp,som alla andra.Men är vi yttre handikappade ,syns det ju.Det går att visa .Ta på.Men våra inre är ju osynliga,oftast,oxså för oss själva.Det är därför det blir svårare att få hjälp,för den sortens handikapp.
¤"Så har jag aldrig tänkt på det.Men du har ju rätt"¤

Nu fortsätter jag!

Det var vid den tiden på dyngnet,då mörkret börjar ta över ,efter ljuset,som gossebarnet.Som nu inte längre var ett litet barn,bestämde sig för, att söka efter livet.Det ,som han tappat bort.Glömt ,hur det var.Han var ju så liten,när det bodde inom honom.Och dog av näringsbrist,under den tid,han själv inte kunde välja.Inte visste att han hade något val-innan mörkret lägrade honom.Nu började han sitt sökande.Först, hos dom han trodde var sina kompisar.Där fick han lite av den utsvultna längtan att lägga sig en stund.Det var skönt att få höra till.Att betyda något för någon.Han blundade,när första varningen kom.Knep ihop ögonen och öronen vid andra.Han tystade den röst,som försynt ville få honom att lyssna.Tystade den med alkohol.Han drack och drack,ju mer rösten pockade på.Han gick från att bara dricka alkohol,till att ta tabletter oxså..Han var i ett ständigt rus.När röste blev för intim,för stark drogade han ner sig till medvetslöshetens rike.DÖD.
¤"Så tragiskt"¤

I detta tillstånd stannande han.Glömd var hans längtan,eller snararte neddrogad, att leta efter livet.

Så hade det fortsatt,om inte livet självt hade gripit in,för att rädda pojken,från sin egen tidiga död.
Ett barn kom förbi,där han låg i sin ångest,sitt självförakt,över att inte klara av, veta hur han skulle göra för att komma undan ,sitt mörka liv.
Dom så kallade kompisarna...som bara tänkte på sig själva.På att skaffa sig, sina droger,för att hindra sina tankar och känslor att få komma fram.Deras situation var ju lika tragisk.Deras handikapp lika stort.
¤"Barnet då?Vad hände"?¤ Lugn jag kommer till det nu.

Barnet ställde sig en bit ifrån pojken.Tittade ,med nyfikna uppriktiga ögon,fyllda med värme, på honom.Utan något dömande.Då kan vi ju förstå,att detta barn hade livet i sig.Med sanningsfylld mun,ställde nu barnet sina frågor.

Varför sover du ute?Du kan ju bli sjuk.Har du ingenstans att gå? Vill du smaka?Jag har bullar i påsen.Jättemånga.Vill du ha?.
Utan att vänta på något svar,satte sig barnet ner,på den lilla plats ,som blev över,efter pojkens långa gingliga ben och stora fötter.Som bredde ut sig under de tidningar ,han hade, som skydd mot kylan,på parkbänken,där han låg.
Sträckte fram sin påse.Varsågod! Första impulsen hann pojken stanna,innan den gled ut ur hans mun.Att fräsa något otrevligt,som "stick härifrån ungjävel.Han kom av sig.Det retade honom.Att känna den där förädiska känslan i kroppen,som om han skulle bry sig om, en jäklans ungsnyting.
MEN HAN TEG
Stoppade ner handen i påsen och fiskade upp,med stela ,skakiga fingrar,en nybakad, rikligt doftande kanelbulle,som slank ner ,innan hans tänder hann få tag i den..Påsen sträcktes fram ytterligare en gång.Du får en till,om du vill ha.Hans hand,klev nu ytterligare en gång ner i påsens djup.Denna gång fick tänderna sin chans att ta hand om bullen, innan den nådde hans mage.

Värmen började sprida sig och hjärnan bakom alla dimmor,sökte sig fram,för att att starta upp sitt tänkande.
Han tittade på barnet.In, i ett par troskyldiga ögon,som såg honom.Inte hans skitiga kläderInte hans stinkande andedräkt,som inte kommit i kontakt med en tanborste den senaste tiden. Ur alla dessa dimmor,vaknade något till liv...Han kännde det först lite vagt,som vindens milda sommarbris,lätt smekande hans inre kinder.En värme,som började tina det frusna,som så länge belägrat honom.Då kännde han det TÅRARNA, Förbannat oxså.Sitta här och tjuta innför en snorunge.Han hann inte riktigt tänka tanken klart,förän han känner en mjuk hand,som stryker bort hans tårar.
Nu börjar han tjuta och det går inte att stoppa,det som den vall,som så länge hållt emot den störtflod av känslor,bakom sitt betongblock,som nu rämnar.


Barnet omfamnar pojken..utan ord.

Efter en stund,ett ögonblick av denna magi,ler nu pojken.Ett leende ,som han glömt bort att det överhuvudtaget fanns.Tack skall du ha,säger han milt.Han känner inte igen sin egen röst längre.Han fortsätter med en fråga till barnet, om vad han heter.LOVE,säger barnet snabbt.Vad heter du?Fabian svarar han.Hur länge sedan, var det någon frågade mig, om mitt namn,tänkte han undrande,utan att ge sig något svar.Annat, än att det var lääänge sedan.

Dom satt så och samtalade en stund när Love till sist reste sig upp och sa:"Nä nu måste jag gå hem.Annars blir min mamma orolig.Jag lovade att inte vara borta så länge.Jag skulle bara ner och köpa bullarna.
Jösses:Har du bjudit mig av dom bullarna du köpt till din mamma?
Det gör inget,hon förstår när jag förklarar vad som hänt.
"Är du här imorgon oxså,frågar Love snabbt .Innan han vände sig om och gick .Utan en enda eftertanke svarade Fabian snabbt.Ja,det är jag. Kul då träffas vi igen, då.

Så fortsatte en ung mans och ett barns vänskap att utvecklas....givandes liv,kärlek till den frusna själ,som för länge sedan,glömt bort att den fanns och hur den känndes.
Jag föddes när mörker och ljus möttes.Ur mörkret till ljuset har jag gått.Vägledd av ett barn,till att se,att livet finns inom mig själv,redo att tas i bruk..NU.
Varje tanke jag ändrar.Varje ord jag väljer att använda skall vara genomtänkt.Inte kränka någon med dom,inte heller mig själv.När jag kommer upp på "bergstoppen och kan se klart...med vidare utsikt och insikt,då kanske jag kan hjälpa andra,som inte hittat sina liv...då, men inte förr.Nu skall jag be om hjälp,av/från dom som förstår och bär livet inom sig...
En dag kanske, en dag kan jag helt frigöra mig från mina egna låsta bojor...av tanken låsta känslors rädsla.Det finns ju inget att vara rädd för.Rädslan är ett hjärnspöke,som bor kvar,så länge som jag ger den näring och är rädd.

Han känner dofterna,ser ljuset.kännde livet pulsera inom sig.

Vägen skulle bli mödosam.Men han skulle inte ge upp.Inte nu, när han fått smak på kärleken..bortom det fysiska,bortom alla ord.
EN DAG.......

Av Inger-sofia Boström 26 nov 2006 12:41