Fuck the world

Jag vill stiga av tåget och gå på Oslos rikedom. Klia mig i håret som blåser i ögonen på perrongen med en massa människor på väg någonstans. På väg hem, på väg från sitt hem, på jakt efter ett hem. Gå vid sidan av rulltrappan och komma in i vänthallen där alla står och väntar, längtar, ångrar sina misstag, ångrar det ogjorda, ångrar sin ångran, drömmer, glömmer, blundar. Gå förbi Sevenelven och titta på tjejen på Burger King som serverar någon som kanske tänker att han vill knulla henne. Lukta på doften av ingenting där ändå allting rymms. Rätta till mössan och sträcka luvan över de sista lockarna som faller mot axlarna.

Jag vill gå ut i den sena oslonatten där nästan alla är lyckiga. Gå förbi den sovande mannen på stentrappan med muggen i handen där kaffet torkat och bara längtar efter att fyllas upp igen. Ner på kullerstenarna där ett lätt regn blandas med piss och spyor utanför busskontoret. Jag vill gå där med hjärtat som slår snabbt och föra in händerna i bröstfickorna på den gröna jackan och ta ett djupt andetag innan jag korsar gatan och ser gröna bussar passera med människor på betongsafari, vansinnesfärd eller som bara sitter bort sina liv.

Jag vill komma ut på Karl Johan där dom firar sin nationaldag som om de faktiskt älskade sitt land. Titta på de utslagna som sitter längs fasaderna med muggana mellan fingrarna. Gå föbi Seveneleven där lyckliga människor som sover gott om natten kommer ut med rykande kaffekoppar, bratwurstar, cigarettpaket, bubbeldrickor, skräptidningar, tuggummin, kondomer, hårgeletuber och breda flin innan de försvinner ur mitt synfält för att enbart återvända i form av mardrömmar de nätter jag inte är som dom.

Jag vill svänga av till vänster på Skippergata och se på männiksorna som ser likadana ut. Med urgröpta ansikten slagna av samma vapen på exakt samma ställe och med kindknotor likt hockeklubbor på en slaskig is en solig vårdag. Med stripigt hår som glömt bort att det någonsin kammats och faller ner i ögon med spruckna blodådror. Jag vill gå på deras trottoar där poliserna sitter i sina bilar och iaktar. Väntar och skämmer ut sig som om värdighet hade ett anseende här.

Jag vill gå förbi kebaben utan kunder och känna lukten av ett köttstycke som bara snurrar runt utan att komma någon vart förutom ner i gapet på någon som inte tuggar det ordentligt. Bara sväljer och sköljer ned med vätska från en sugrör i plast. Se ansiktena som pratar med en späd röst som om de vore fem år och som man inte förstår om man inte är van och har likadan röst själv. Känna lukten av deras kläder. Deras trasor likt ett monument av förfall och hur jävla käpprätt åt helvete allting kan gå.

Jag vill stanna utanför neonskylten med en naken kvinna som blinkar i rött och försöka förstå att jag är i världens rikaste land. Känna puslen som rusar i ådrorna och rätta till håret som återigen blåst in i ögat. Stoppa in en snus vända mig och titta över gatan där kanske 50 människor diskuterar något. Väntar på något. Plågas av något. Sparka till en spruta som ligger nedanför mina bruna skor fylld av blod innan jag går in genom dörren nedanför kvinnan som blinkat sedan fittan blev ett varumärke.

Jag vill sätta mig vid ett bord och beställa in öl från bartendern som förmodligen undrar vad i helvete jag håller på med. Jag vill sitta vid det där bordet och se människorna som lever som flyktignar i världens rikaste land. Jag vill sitta i deras flyktingförläggning och låta ölen skumma i käften innan jag sväljer den. Och känna lukten av svett blandat med uppgivenhet och skit. Titta på inristningarna i bordet där jag sitter. Se neonet på andra våningen där musiken pumpar ut från bakom ett grönt draperi.

Jag vill se och inse att jag kan sluta här om jag inte lever mitt liv.

Jag vill prata med den enögde mannen som ser ut som ett mentalt koncentrationsläger. Jag vill lyssna på vad han har att säga utan att för den sakens skull säga att jag förstår. Och tänka att geniet alltid genomskådar bluffen och antingen blir rik på det eller skjuter skallen av sig.

Jag vill höra. Lyssna till alla inuti oslos smutsigaste bar där sprutorna bildar en berlinmur mellan vinnarna och förlorarna inne på toalettens golv. Pissa i den snuskiga pissoaren och se mig i spegeln innan jag går ut som en tyst människa som för än gång skull hittar människor som har något att säga. Något som är ord och inte flyger ut genom exakt samma millisekund som det flyger in där innanför lockarna.

Jag vill sitta där hela natten tills någon antingen dödar mig, blir min vän, eller bara ger fan i allting som är så accepterat att det inte kan se alla dessa människor i ögonen.

Av Jacob Zocherman 24 nov 2006 13:13