Libanon: Klämd mellan urringning och slöja

Den gångna veckan kan kanske bäst beskrivas med det amerikanska uttrycket - snafu*. Inrikespolitiken har dominerats av att regeringen har haft två möten med oppositionen för att diskutera, och försöka överbrygga, meningsskiljaktigheter. Som medeltida riddare har de varit placerade kring ett runt bord, alla med lika värde, men kanske inte med samma ridderlighet som präglade Kung Arthur och hans vapendragare. Så gick det som det gick också, de shiamuslismka ministrarna lämnade in sina avskedsansökningar, presidenten har förklarat regeringen illegitim och Libanon fortsätter sin färd mot en osäker framtid. Det skall bli spännande att följa den framtida utvecklingen med hotet om gatudemonstrationer allt mer påtagligt. Som vanligt ger den västerländska pressen en förenklad beskrivning över vad som pågår. Det är som om libaneserna inte har någon egen vilja, utan istället likt schackpjäser flyttas på ett bräde av USA och Europa på den ena sidan och av Iran och Syrien på den motsatta.

Lika impotent som den libanesiska regeringen är UNIFIL som försöker implementera FN-resolution 1701. Avväpningen av Hizbolla har inte ens börjat och det israeliska flygvapnet fortsätter att regelbundet kränka det libanesiska luftrummet. I fredags 10/11 såg jag från min balkong kondensstrimmorna från två stridsflygplan som passerade på hög höjd. Med tanke på den israeliska försvarsmakten benägenhet till "tekniska misstag" mot civila mål, Qana, OP Khiam och nu senast Beit Hanun i Gaza, får man väl vara tacksam att man inte fick, av misstag, en robot in i lägenheten.

Israelerna har också lyckats reta gallfeber på fransmännen efter lågflygningar mot franska UNIFIL-posteringar, och enligt ett franskt uttalande var posteringarna bara sekunder ifrån att öppna verkningseld.

Trots allt elände har inte libaneserna tappat förmågan av att njuta av "dolce vita" i sitt försök att glömma all bedrövelse. Tack vare den livskvalité som erbjuds klarar man sig igenom konflikter och kriser. Som ett påtagligt bevis på att han tror på framtiden, planerar ägaren till den snobbigaste klädesbutik-kedjan i Beirut att öppna sex nya butiker samt som kronan på verket, den utanför Italien, största Dolce&Gabbana butiken.

Libanesiska kvinnor har en underbar förmåga att klä sig utmanande men aldrig vulgärt. I gatuvimlet blandas djupa urringningar med slöjor, dock ej på samma kvinna. Den libanesiska skönheten har blivit lite av en exportvara. Det finns ett mångfald av ursköna kvinnliga sångartister som uppträder i musikkanaler som sänds via satellit till TV-tittare runt om i arabvärlden. Den mest kända och vackraste är Haifa, som uppträder urringad och utan slöja, trots att hon är muslim.

Jag har bott i Libanon i 20 år, och vid besök i Sverige och andra länder, möts jag oftast av en total okunnighet från gemene man om landet. Den gängse uppfattningen är att det är ett muslimskt ökenland där det krigas för det mesta. Att det är ett land med arton olika folkgrupper som försöker samsas på en yta som är en fyrtiondel av Sveriges storlek har få kunskap om. Det är också blandningen av kristna och muslimer som gör landet unikt, men det är ingen fulländad blandning. Även om man kanske går i samma skolor och på samma universitet så bor man i olika områden och det är ytterst sällan som man gifter sig över gränserna. Den integrationssträvan som finns hos svenska politiker har man inte här - tyvärr, kanske man kan tillägga. Libaneserna skulle behöva vara mer libaneser och mindre sektmedlemmar, att sluta vara klämda mellan åsikten om huruvida man skall vara urringad eller bära slöja - ett land och ett folk som skulle kunna stå enat emot alla utländska intressen som försöker förstöra detta fina land.

*situation normal all fucked up

Av Lars Bergqvist 12 nov 2006 22:11