Frankrike: Bussar bränns till minne av kravaller

Det är något nästan sjukligt över den franska republikens iver att fira årshändelser av saker som om det vore personers födelsedagar. Just nu är vi mitt inne i "firandet" av kravallerna i förorterna för ett år sedan. Det började för en dryg månad sedan med lite förfest då medierna började analysera vad som har förbättrats i förorterna sedan kravallerna och om det fortfarande är risk att det ska blossa upp. Som svar började några ungdomar med att locka in poliser i bakhåll och slå dem blodiga. Därefter började man att bränna lite bussar. Ligisterna hade den goda smaken att låta passagerarna och chauffören gå av innan de satte eld på bussarna.

Sista veckan har tonen förändrats lite från media; inte ska vi se det som något som man firar, man ska bara fira stora händelsers årsdagar hörs det från TF1. En känsla som förmodligen stärktes då några ungdomar i Marseille förra helgen ville vara lika duktiga som sin gelikar i Paris och satte eld på en buss, men denna gång hade inte alla hunnit ut. En kvinna ligger svårt brännskadad på sjukhus.

Våldet har ökat ett snäpp det senaste året. Under första halvåret har 690 angrepp på poliser noterats mot 380 förra året. Mellan den 13 och 16:e oktober råkade ordningsmakten ut för ett 30-tal angrepp som alla ansågs allvarliga. Vissa poliser tror att det är för att stor energi har lagts ned på att komma åt drogförsäljningen i förorterna de sista åren. Andra säger att det är samhället som håller på att degenerera med allt större klyftor mellan förorterna och det övriga samhället.

Poliser, brevbärare, el- och gasbolagets män, alla som representerar statliga institutioner är livrädda för att sätta sin fot i förorten. Gängen härjar och sätter skräck. Till och med tidigare respekterade yrkens representanter som läkare och brandmän blir angripna.

Ändå hörs samma mediavisa hela tiden, de från förorten har inte samma chans, det är orättvist och synd om dem. Det finns en kraft i förorten som inte utnyttjas.

Hur är det egentligen med det? Att tycka synd om den ensamma mamman som helt har tappat kontrollen över sina söner kan det var lätt att tycka. Liksom den ensamme, frånvarande fadern som lockades till Frankrike på 50 och 60-talet och nu står utan arbete, utan familj och utan erkännande från republiken.

Men de ungdomar som skolkar från skolan, handlar med knark och stulna bilar och sätter skräck i hela kvarter är det svårare att ha medlidande med.

De som bor i förorten vet att det enda som gäller är att ta sig därifrån och de som kan gör det. Samtidigt gäller det för de intellektuella att underblåsa myten om den härliga förorten, för tänk om ett kollektivt medvetande skulle uppnås, då skulle det bli trångt på Paris gator och en ny fransk revolution skulle vara i vardande.

Av Mats Andersson 05 nov 2006 23:26