Kyrklig kärleksaffär?

I en del medier har det ömsesidiga "Erkännandet" mellan Sv. Kyrkan och Sv. Missionskyrkan denna vecka, skildrats som ett slags samgående, nästan som ett äktenskap. Det är faktiskt långt därifrån och det är jag glad för.

1878 klev Missionskyrkan ut från Sv. Kyrkan vilket ju var att underkänna denna som kyrka. Väckelserörelsen hade i sin tur hela tiden underkänts av prästerskapet, så det var ömsesidigt tummen ner. Detta var givetvis sorgligt, men ingen enskild kan lastas för detta, det handlade om stora rörelser i tiden.

Ca 128 år senare är dessa två samfund fortfarande varandra mycket olika. Sv. Kyrkan innehåller också många undergrupper som betonar olika delar av läran. Tidningen Dagen gör just nu en stor karläggning av alla hög- och lågkyrkliga grupper. Den för oss mest kända är EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. EFS utvecklades under en tid i mer frikyrklig riktning. Men sedan Sv. Kyrkan själv blev frikyrka år 2000 så har EFS:s band till Sv.Kyrkan stärkts. Detta är bara att gratulera till. För det var en naturlig utveckling.

Men på det stora hela så är de gamla skillnaderna mellan Missionskyrkan och Sv. Kyrkan kvarstående så sammangående kan det inte bli tal om. Flera kända präster har protesterat mot det aktuella erkännandet. Det finns ingen teologisk grund för detta menar de. I MK blir man medlem på egen begäran efter en trosupplevelse. I Sv.Kyrkan blir man medlem genom barndop, i de flesta fallen. Som medlem i mitt samfund SMK kan jag själv välja vilken Missionsförsamling jag ska vara med i oberoende av bostadsort. Är jag medlem i Sv.Kyrkan har jag ingen som helst möjlighet att välja församlingstillhörighet, utan genom att flytta över "sockengränsen". I många tätorter så är min troende granne på andra sidan gatan, utan valmöjlighet, medlem i en annan församling än den jag tillhör. Det känns helt fel i valfrihetens tidevarv. Denna konstighet är minst 500 år gammal och borde ha ändrats år 2000, men vissa traditioner tycks vara orubbliga.

Missionskyrkan är nog därtill en av landets mest demokratiska organisationer på tre nivåer. Medlemmarna har alltid fått tala ut vilket medfört minimala splittringstendenser. SMK är ett väl sammanhållet demokratiskt samfund. Generalkonferenserna i Stockholm/Kyrkomötet/ samlar massor av folk i 4-5 dagar. Kanske Sveriges största folkrörelsedemokrati.

Sv. Kyrkan styrs fortfarande allt för mycket av kommunalpolitiker, både engagerade och oengagerade. I en kyrkostyrelse ska partitillhörighet inte ha någon betydelse! De som är beredda att engagera sig i församlingsarbetet ska också styra detta. Där har Sv.Kyrkan en lång bit kvar. Sedan finns det helt olika traditioner kring offrande och givande i de olika kyrkorna. Medlemmarnas syn på "prästerskapet" är också väsensskilda. Ja det går att hitta fler olikheter.

Verkligt glädjande är dock den känsla av sant syskonskap som råder mellan de aktiva i de båda samfunden, som resulterar i en hel del praktiskt samarbete på "basnivå". Gemensamma gudstjänster, gemensamt användande av sommargårdar, gemensam konfirmationsundervisning etc. är stora framsteg. Kan nu också präster och pastorer vikariera för varandra etc. så är det rent underbart. Men samfundsvigseln är det ingen brådska med. Spring inte förbi medlemsopinionen Ni i kyrkostyrelserna!

Av Jan Brunnegård 01 nov 2006 23:35