sourze.se

Kändisar är min gråa vardag

"Det händer att jag, genom mitt arbete, hamnar på häftiga fester. Coola klubbar med balla människor. Wannabes, gratisätare och annat löst folk. Grammisgalan var en sådan fest."

Det händer att jag, genom mitt arbete, hamnar på häftiga fester. Coola klubbar med balla människor. Wannabes, gratisätare och annat löst folk. Grammisgalan var en sådan fest. Jag och mitt sällskap roade oss med att mingla runt. Vår pickupfras var att fråga om de vunnit någon grammis. Ingen jag pratade med hade vunnit men de blev glada över förväxlingen. Det var en trevlig kväll.

Men musikbranschen är ju bara mitt jobb. Mitt dagsverke för att tjäna mitt levebröd. Jag som person är en resenär. En backpacker i flip-flops. I Sverige förklädd med tråkiga kläder och varma halsdukar. Jag är en filosof, en författare, en slacker som även gillar nya idéer, innovationer och uppfinningar. Iklädd rollen som en vanligt arbetande Svensson.

När folk frågar mig vad jag jobbar med svarar jag "Musik". De önskar att jag var insyltad i Idol, kunde påverka Melodifestivalen, gav ut skivkontrakt eller kände kändisar. Men jag motsvarar inte deras förväntningar. Jag är en grå liten kontorsråtta. Som bråkar om kaffefilter och fruktkorgar. Vill ha höj- och sänkbart skrivbord och undrar när jag ska få nytta av min universitetsutbildning. Kändisar är mina dörröppnare, inte mitt största intresse.

Jag var i Costa Rica i vintras och träffade två amerikanska bröder. Berättade att jag jobbade med musik. De hade en barndomskamrat i Sverige och undrade om jag kände honom. Berättade för mig att han hade en konstigt artistnamn. Timbuktu var det visst. Deras pappa var också med på resan. Han hade bott i Sverige på sextiotalet när han flydde undan Vietnamnkriget. Nu var han läkare. Gav sitt visitkort till mig och mitt ressällskap, menade att vi skulle kontakta honom om vi blev sjuka och behövde hjälp. Han sa:
"The Swedes helped me so I will help the Swedes!"
Tack Timbuktu.

Men annars har jag inte lust att prata om mitt jobb så mycket. Det är ju inte den jag är. Men i Stockholm räknas jag bara om jag har ett bra jobb att jobba inom musik räknas och egen bostad. Alltså borde jag räknas. Men gud så tråkigt! Jag vill berätta om roliga äventyr, hemska upplevelser, döden, eller min nya uppfinning om vad som helst utom lönechecken och köpekontraktet.

Men så händer det att någon kändis dyker upp. Som ifrågasätter om jag inte vet vem hon/han är. Tyvärr är det så. Kändisar är bara mitt jobb. Bara vanliga människor som jag kommer i kontakt med till vardags. Det är lätt att vara cool i Sverige men ute i världen är det värmen som räknas.


Om författaren

Författare:
Linda S

Om artikeln

Publicerad: 24 okt 2006 17:21

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: