Odemokratiskt vägra lyssna på Sverigedemokraterna

I denna har ideologiska och utrikespolitiska frågor saknats och sålunda vet vi inte vilken ställning vår nya regering kommer att inta i förhållande till USA, till Irakkrig eller till den palestinskt - israeliska konflikten.

Men i en fråga har det rått koncensus mellan politikerna: att hålla Sverigedemokraterna utanför debatten. De som är så måna om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, politiker, media och myndigheter, de som ser som sin uppgift att indoktrinera folk i politisk korrekthet, har gjort allt för att inte SD skulle få framföra sina populistiska budskap; om invandringens problem.

När valresultatet nu föreligger går det en chockvåg genom etablissemanget. Taktiken har misslyckats, folk har röstat fel. Därför tänker man nu om, man skall istället ta debatt med SD för att visa vad de verkligen står för. Man skall också ta itu med integration, gängbrottslighet och arbetslöshet bland invandrare. Detta inte första hand för att problemen existerar, utan för att inte SD skall få grogrund för sin populistiska budskap.

Detta initiativ måste välkomnas. SD bör granskas, inte bara för att det har ett förflutet i BSS, utan också för att det är ett parti som företräder mångas åsikter, drar många väljare och har möjlighet att komma in riksdagen. Företrädare för partiet har dessutom vid de få tillfällen de har fått komma till tals, gjort ett sansat och intelligent intryck.

Inte heller de etablerade partierna har fläckfria förflutna. Lars Lejonborg ville att Sverige skulle delta i Irakkriget, ledande socialdemokrater har genom sin uttalanden gjort att Pol Pot kunnat fortsätta med sina folkmord, kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, har ställt upp på alla kommunistiska diktatorers sida och inom centern och högern har man visat sympatier för Hitler och nazisterna.

Få frågor är så tabubelagda i landet som de som har med invandring att göra.

Kostnaderna för invandringen redovisas inte, invandrarnas andel av brottsligheten har framkommit först efter påtryckningar. Motsättningar mellan invandrare och svenskfödda skylls rutinmässigt på svenskar. Att de kriminella ungdomsgängen till största delen består av invandrarungdomar förtigs. Likaså att det ofta bland invandrare finns ett förakt för svenskar och det svenska samhället. Invandrare kallas flyktingar och i media skildras historier om förföljelse. Men faktum är att över 90 procent kommer till Sverige av ekonomiska orsaker.
Ingenstans har en motsvarande immigration skett utan konflikter med ursprungsbefolkningen.

Det är naturligt. De nyinflyttade behöver utrymme, de vill ta för sig i det samhälle de anlänt till, de vill kunna existera. Och de bofasta är konservativa. De inmutat sina revir, har sina vanor, de vill inte ha några förändringar. De oroas av främlingar vars språk man inte förstår och vars utseende är främmande och vilkas känslouttryck är svårtolkade. Rädsla för det som är främmande är genetiskt betingad, bör tas på allvar och inte bagatelliseras.
Att låtsas som att inte problemen inte existerar och att kalla dem som inte längre känner sig hemma i det förändrade, helt plötsligt mångkulturella, Sverige för rasister, är en form av elitistiskt översitteri. I synnerhet som över 50 procent av befolkningen tycker att invandringen bör begränsas

När de etablerade partierna förnekar problemen, kör över opinioner, sätter sig över normala demokratiska spelregler i sina försök att uppfostra befolkningen, är det inte förvånansvärt att ytterlighetspartier går fram.

Av Jan Wiberg 01 okt 2006 16:39