Christer Fridén, så här överlever du Yom Kippur

Hörde just Christer Fridéns krönika om Yom Kippur, som börjar kommande söndagkväll. Det är inte första gången Christer krönikerar om den dagen. I en tidigare krönika på samma tema gnäller han över att judiska helger är alldeles för besvärliga att hålla reda på, och precis när man ska köpa något viktigt så är allting stängt. Helt stängt. Ingen TV, ingen radio. Enorm, outhärdlig, oförklarlig tristess. Varför troende judar, och många icke-troende också, envisas med att fasta en hel dag en gång om året, när det är helt uppenbart att 25 timmar inte räcker till för att begrunda sina synder och ångra dem är tydligen för stackars Christer helt oförklarligt.

Jag har tre tips till Christer för att underlätta helgen: För det första, köp en kalender med helgdagarna utmärkta så du kan handla i tid hur man kan missa att det är helg är för mig helt oförklarligt. Det är som att åka till New York och shoppa i december och säga att man inte märkt att det snart är julafton. Finns i varje israelisk bokhandel.

För det andra: de arabiska affärerna och restaurangerna i östra Jerusalem är öppna, och dit borde du ju klara av att gå till fots. Så någon hunger behöver du inte lida.

Sedan är det ju tråkigt att det inte är något på TV. Här kommer ett förslag på en alternativ sysselsättning: sätt på dig en mössa, gå till närmaste synagoga, slå upp bönboken och försök förstå vad det står. Kan inte hebreiska? Köp en ArtScroll-version med engelsk översättning. Begriper inte ändå? Gå till den konservativa församlingen - den ligger mitt emot mataffären på Agron det är litet förvirrande, men konservativ judendom är mindre radikal än den ortodoxa och besök någon av deras föreläsningar/samtalsgrupper. På engelska. Ställ frågor, försök förstå. Ett ypperligt tillfälle att försöka sätta sig in i judendomens heligaste dag istället för att gnälla om stängda affärer snacka om slav under konsumtionssamhället.

Saken är den att jag älskar Yom Kippur. Det kanske är den medeltida självplågargenen i mig älskar också kloster, stillhet och gregoriansk sång, men det är för mig den absolut vackraste helgen i judendomen. Just för att den är den enda som INTE har mat som främsta sysselsättning. Man gör egentligen ingenting utom att be, och bönerna - en hel bok på runt 600 sidor i min version - dekoreras med religiösa dikter från tidigt 300-tal och framåt, som församlingen sjunger enligt traditionella melodier. En del begriper jag inte. Så är det ibland med poesi. Men jag begriper stämningen, rytmen, intensiteten.

Jag vill inte ha tillbaka översteprästen och de blodiga offren på Tempelberget - synagoga och bön är ett mycket bättre alternativ som har fungerat ypperligt i snart två tusen år - men den enormt exakta beskrivningen av vad som hände där på Yom Kippur fram till år 70 är otroligt fascinerande. Texterna gör den urgamla ritualen levande.

Och när man varit med hela dagen, varken har ätit eller druckit på tjugotre och en halv timme, solen börjar gå ner bakom Carmelberget och kantorn intonar Ne’ilah, den femte och sista bönen innan de himmelska portarna stängs för den här gången - då känns det faktiskt som om man menar vad man säger när man ber om förlåtelse och vill bli en bättre människa. Även om, bör tilläggas, det inte hjälper ett dugg att be till Gud om man inte bett den man sårat om förlåtelse först. Ingen bikt här inte.

En del kanske föredrar det svenska nyårsfirandet som utgångspunkt för att fira det nya året och högtidligt avge sina nyårslöften, med skumpa, skojiga hattar, raketer, Ring Klocka Ring och baksmälla i två dagar. Helt OK för mig. Men Christer, om du ändå befinner dig i Jerusalem, varför inte ge den judiska versionen en chans?

Och om jag på något vis sårat någon med det här inlägget sorry Christer, inte personligt menat eller någon annan på Sourze är det här tillfället att be om ursäkt. Min fromma önskan är att modereringsfunktionen under det närmaste året ska visa sig onödig.

Och till er som fastar: tsom kal och gmar chatima tova.

Av Anna Veeder 29 sep 2006 11:37