Tolkning av valresultatet

Självfallet anser alliansens företrädare att det var den politik man marknadsfört som medförde ett maktskifte. Fattas bara annat. Själv önskar jag att så verkligen vore fallet men det är nog mer komplicerat än så.

Det man vid en analys bör komma ihåg är att skillnaderna mellan s och de borgerliga, aldrig i mannaminne, varit så små som inför detta val. Vi har ett moderatparti som under den gångna mandatperioden svängt sin politik, om inte 180, så i alla fall 90 grader, vilket bla fått centern att närmast framstå som ett högerparti. Nuvarande m:s politik kan med en lätt överdrift kanske bäst jämföras med s politik under 50-talet och tidigt 60-tal.

Lägg därtill till att Persson personligen gjorde en svag, för att inte säga katastrofal valrörelse, där alla fördomar om dennes bufflighet och arrogans bekräftades. I ett val som mer fick formen av presidentval än partival fick hans uppträdande konsekvenser för valresultatet. Särskilt när nu många väljare bestämmer sig sent.

Valet blev därför i mångt och mycket en förtroendeomröstning gällande Persson personligen och inte så mycket om s politik, vilket man för övrigt var helt enig om inom rörelsen.

Många kritiserar nu s- ledningen för ett mer än vanligt urvattnat valmanifest. Och visst var det tunt om man jämför med att de borgerliga, som för första gången kunde presentera ett genomarbetat gemensamt dokument.

Går vi emelltid tillbaka i historien så har s fler gånger vunnit valen mer på att rida på borgarnas splittring än den egna politikens förträfflighet. Dessutom har man - åtminstone i valtider - ofta dammat av gamla klasskampsparoller. Före detta finansminister Feldt har i sina memoarer mycket målande beskrivit den plötsligt uppblossande klasskampen mot kapitalismen månaderna före varje val.

Sanningen är att s ytterst sällan gått till val på ett genomarbetat program. Vare sig det nu gällt partiprogrammet eller någon typ av valmanifest. ATP-reformen, löntagarfonderna och femte semesterveckan är bland undantagen som bekräftar regeln om bleka valfrågor. Visst har man lovat fler och högre bidrag varje valrörelse men något mer genomarbetat program eller vision för framtiden har alltid saknats.

Ser vi ändå till många av de positiva förändringar av Sverige som bevisligen ägt rum under socialdemokratiska regeringar har det skett under stön och stånk och ofta till priset av betydande ändringar av s egen uttalade politik. Besluten har fattats utan att man frågat vare sig kongress eller LO om lov. Omvärlden och omständigheterna har varit så pockande, att man helt enkelt varit tvungen. Motståndet från exempelvis LO har inte sällan varit så stort att regeringen inte ens vågat fråga om lov inför risken av ett veto från denna stat i staten.

Ansökan om medlemskap i EU skedde exempelvis bara månaderna efter en av rörelsens kongresser där frågan inte med ett ord berördes. Alla inom rörelsen togs på sängen. Och tur var väl det. Så var också fallet när de socialdemokratiska väljarna till sin förvåning fick höra att marginalskatter på sådär en 80 procent var "perversa" efter att under årtionden utgjort ryggraden i välfärdssystemet. Utförsäljningen av statliga banker och Telia, avreglering av många statliga monopol jämte fri radio och TV mm följer samma mönster av brott mot egna fastställda principer.

Den borgerliga alliansens partier, och då särskilt moderaterna, har lärt sig den hårda vägen, att vi svenskar efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav, har vant oss vid en osund bidrags- och trygghetskultur, som vi inte riskerar i onödan. Därför la man inte heller några förslag, som ens avlägset kan karaktäriseras som "systemskifte". Det medförde att s fick inrikta sin kritik på de - faktiskt - relativt begränsade förslagen om lägre sjuk- och arbetslöshetsersättningarna.

Själv tror jag att den verkliga bromsklossen i svensk politik heter LO. Den blockerar inte bara s utan kanske viktigare: hela det politiska livet. Den bidrags- och trygghetskultur som finns i Sverige har i mångt och mycket formats av LO. Exemplen på där LO lagt in sitt veto mot förändringar är otaliga på samma sätt som organisationens krav på sittande s regeringar att få utdelning för sitt stöd i valrörelserna.

Var och en som studerar s valsedlar kan konstatera att LO:s ombudsmän står för en betydande andel av de som återfinns på valbar plats. Och det är naturligtvis ingen tillfällighet. Varannan damernas har omvandlats till varannan LO:s.

En Gud i behaglig gärning vore därför om s kunde slita banden med LO på samma sätt som broderpartierna gjort i många länder. Det skulle inte bara vara en vitamininjektion för s utan för hela det politiska livet i Sverige.

Tillfället kanske kommer nu i vinter. LO:s ordförande har tydligt förklarat sitt missnöje med valutslaget eller mer korrekt, hon har inte accepterat det och har redan börjat skramla med strejkvapnet inför den kommande lönerörelsen. Det vore därför alldeles utmärkt om LO skulle utlysa en rejäl storstrejk, vars grundbult skulle vara den oförmåga att respektera ett demokratiskt val som Wanja Lundby - Wedin gav uttryck för på DN:s debattsida den 22 september, under rubriken "Konflikt följden av nya regeringens politik".

Ett sånt fatalt misstag av LO vore på sikt bra för Sverige och kan utgöra ett första steg på vägen mot en sundare och mer normal Europeisk skatte-, bidrags- och trygghetskultur.

Av Lars Nilsson 27 sep 2006 21:26