Di Leva: Rymdblomman talar ut

På omslaget till Thomas Di Levas nya skiva "Hoppets röst" blickar han åt vänster medan han i en purpurfärgad kaftan vevar armarna i naturen. Han ser fridfull ut. Men verklighetens Di Leva öppnar hetsigt dörren till skivbolaget Bonnier Amigos lokaler söder om Stockholm och verkar stressad över att jag och fotograf Stefan är tio minuter tidiga. Han har ärenden att fixa lite snabbt, meddelar han oss och tillägger att vi ska gå in och vänta. Sedan rusar han ut på Renstiernas gata med den lila manteln svajandes efter sig.

När Di Leva väl är tillbaka inne i intervjulokalen har han samma skimmer runt sig som på skivomslaget. Han håller i två glas vatten och verkar fokuserad på nuet. Han ler och han doftar Dove.

Du har precis släppt din fjortonde skiva "Hoppets röst". Den är uttalat politisk?
- Den är inte partipolitisk, snarare filosofiskt politisk. Jag ville ge ut skivan nu när det är val för jag undrar: Kan människor välja? Vad finns det för alternativ? Det är svårt att känna nåt verkligt när många upplever sig vara alienerade.

Röstar du?
- Det är inte viktigt om jag röstar, utan att jag påverkar. Sen kan man känna: Vad finns det att rösta på? Det mänskliga samhällets utveckling har kanske inga bra alternativ att erbjuda mig. Men jag känner mig aktiv som människa och jag påverkar på många olika plan. Det som förändrar mänskligheten mest, såsom elektriciteten, månfärder, Internet… Det är det som är det viktiga. När människor är innovativa.

Hur upplever du den respons du får som artist?
- Det är både ris och ros skratt. Det är många som gillar mig, men i svensk media har man svårt att sätta etikett på mig.

På vilket sätt tycker du att medierna ska skriva om dig?
- Jag har ingen önskan om det egentligen, de får skriva vad de vill. Men ofta när man pratar om min andlighet menar man att jag är flummig, journalisterna skjuter mig ifrån sig, för man har inga egna erfarenheter inom området. Journalister tränas ju inte i att undersöka andlighet utan i att reflektera ur ett intellektuellt perspektiv.

Hjälper andligheten dig i skapandeprocessen?
- Den ger mig visioner, sakerna kommer bara dyker upp. Jag kan nästan beställa en låt, sen kommer text och musik till mig i den kosmiska brevlådan skratt.

Du uppträdde ju på P3-galan i Kungsträdgården nyligen. Jag tänkte på att du pratar mycket mellan låtarna; om vänskap och om livet. Du uppmanar din publik att inte glömma kärleken. Men i vår värld där vi stressar fram och tillbaka och lever våra liv efter klockan... Hur ser man i praktiken till att inte försumma kärleken?
- Man sätter kärleken i första rummet, i nuet, vilket kräver övning. Det är lätt att säga det och svårt att göra det… Men det går. Alla kan sätta kärleken först i varje situation, man får ständigt påminna sig själv. Just nu är du den viktigaste personen för mig, hur ska du och jag tillsammans få ut något av denna situation? Så ska man tänka inför varje möte. Hur ska man göra för att bli gladare, eller åtminstone inte bli mer ledsen. Människor hör bara sig själva och glömmer att lyssna på varandra.

Och här skulle jag vilja fråga Di Leva om skilsmässan med formgivaren och workshophållaren Katarina, som han har sonen Cosmo med. Tyvärr kan jag inte det. Han har nämligen uttryckligen sagt att han inte tänker svara på frågor som rör hans ex-äktenskap

Händer det att människor stoppar dig på gatan?
- Konstant. Människor kommer fram till mig, eller skriver mejl och de ber mig hålla i workshops. Ibland måste jag tyvärr tacka nej. Om jag känner att det inte behövs, eller att de kommer att klara sig bra ändå. Jippon undviker jag, det är viktigare att möta min publik.

Du ska ju snart möta din publik igen…
- Ja, precis! Den 8 oktober ska jag påbörja höstturnén med en spelning på nya Debaser Medis. Det är första gången på tio år som jag spelar med bandet och jag tänkte ha med låtar från alla mina skivor, även om jag ska fokusera på Hoppets röst.

Lyckas du kombinera artistlivet med papparollen?
- Jag lämnar Cosmo på dagis, sen gör jag intervjuer. I och med att jag arbetar med att skriva och att spela in musik har jag tid att ha Cosmo runt mig i allt jag gör. Om jag är i studion kan Cosmo vara i templet och när jag är i templet kan han vara i studion. Är man 5 år är det mycket att titta på och många knappar att trycka…

Har Cosmo ärvt din musikalitet?
- Det är för tidigt att säga, men han är en vaken människa skratt.

Under dina 25 år som artist har du inte bara sysslat med musik, utan även radio, film och teater. Har du några planer på att återuppta något av det?
- Det känns intressant att göra det, men min sceniska förmåga vill jag inte missbruka. Sen tycker jag att kulturen av idag är lite slit-o-släng-aktig. Jag vill göra saker som är universella och viktiga. Som när jag gjorde Hamlet exempelvis red: på Folkteatern i Gävle 1989-90 med regi av Peter Oscarsson. Precis som min skiva Hoppets röst handlar Hamlet om att göra svåra val i livet.

Identifierar du dig med Hamlet?
- Det fanns en period när jag gjorde det och när jag tänkte mycket på Hamlet. I samma veva ringde Peter Oscarsson och frågade om jag ville spela rollen.

Jag antar att budskapet är viktigt för dig.
- Budskapet är att man ställer frågor med det man gör. Att man visar på tillstånd alla känner igen och att man brottas med de eviga frågorna: Vem är jag? Vad gör jag här?

I en intervju som gjordes med dig förra året sa du att världen kommer att förändras år 2011. Vad menade du med det?
- Då kommer det mänskliga medvetandet ha nått en punkt där vi är klara med den här typen av samhälle. När vi inte längre nöjer oss med materiella ting och att ha den finaste bilen eller den dyraste lägenheten. Vi kommer vilja ha ett liv där vi känner att vi alla sitter ihop. Inom fem år är vi där. Det kommer att ske förändringar i strukturen. Och mellan 2012-2018 träder paradigmskiftet i kraft.

Hur har du kommit fram till de här årtalen?
- De är ur mayakalendern som skrevs av astrologer och astronomer för tusentals år sen. Inte bara indianer, utan även kineser och indier har kommit fram till samma sak. Man har förutspått saker som det globala postväsendet, forskning inom olika områden… Det kommer självklart inte bli exakt som det står i en gammal skrift, men vi är i alla fall färdiga med detta typ av liv vi lever.

Är kärleken en bristvara?
-Det finns kärlek, men det finns ingen tillit att tillämpa den. Det enda vi egentligen behöver besluta oss för är att det inte är någon naturlag att kriga.

När den här visionen förverkligas, vad gör du då?
- Om det behövs gör jag musik. Allt är oförutsägbart, du kanske inte skriver om sex år, jag kanske inte gör musik. Ödet och den fria viljan går hand i hand.

Har du alltid haft kontakt med din andlighet?
- Som liten försvann jag mycket i mig själv. Jag hade ett rikt inre liv och kände mig nöjd med det.

Fanns det något annat du hade kunnat bli förutom musiker?
- Jag tror inte det nånsin har funnits något annat val för mig. Förr i tiden gick människorna till kyrkan eller templet för att träffas. Idag fungerar medierna som en global mötesplats och då är det bara naturligt att jag gör mig hörd på det här sättet.

Brukar du ge dig ut i världen?
- Jag reser mycket. Indien och USA är bra länder, för bägge har ytterligheter. Där finns flera kulturer i en kultur, vilket gör det spännande att resa i dem. Men jag gillar också att vara där det inte händer så mycket. Det finns en kanarieö som heter Fuerteventura där det finns öken och hav, där det är stilla och där jag kan ta det lugnt.

Så du sätter dig i ett flygplan och bara åker, i din kaftan?
- Jag ligger oftast lågt när jag reser. Om någon frågar vad jag sysslar med brukar jag säga att jag inte gör nåt speciellt för tillfället skratt. Det känns skönt att bara vila och komma undan allt ståhej, att bara vara.

Stämmer det att du inte har en klocka?
- När jag skriver eller spelar in musik eller befinner mig i skogen utgår jag inte från nån klocka. Men när jag lämnar Cosmo på dagis så behöver jag ha koll på tiden och tittar jag på mobiltelefonen.

Bor du fortfarande i Vasastan?
- Jag bor på Söder. Som boendemiljö är det ganska bra, men ibland känns det trögt för tankarna att det är så mycket folk på så liten yta.

Tycker du att det kan bli för mycket?
- Jag ligger precis på gränsen av min förmåga, man kan ju inte vara mer upptagen än vad jag är i alla fall. Men jag har bra kontakt med min energi och en förkylning kan jag bota på två dagar genom meditation. Jag har mediterat varje dag i 20 år.

Förstår du dem som kommer med kritiken att du förespråkar ett liv som är svårt att leva i praktiken?
- Det kan jag förstå. Jag säger inte att alla ska leva mitt liv, utan vad jag förespråkar är att alla ska hitta sitt eget liv, att alla ska vara sig själva. Jag förstår att det är svårt att vara sig själv, det är en gåva att bara vara. Varandet är nämligen viktigare än görandet, vilket vi ofta glömmer bort.

Under P3-galan uppmanade du publiken att våga gå sin egen väg…
- Jag minns faktiskt inte vad jag sa. Efter en intervju eller efter att jag har stått på scen så försvinner allt. Jag kan inte tänka bakåt, för jag gör så mycket framträdanden och intervjuer att jag hela tiden behöver vara i nuet. Men det sa jag säkert skratt. Eller, vad sa jag där på scenen?

Du sa bland annat att människan inte ska följa massan.
- Det är ju som när alla samlas på en och samma sandstrand. Varför gör man det? Varför flockas människorna runt samma sockerbit när det finns så mycket sött överallt?

Vår timlånga intervju har kommit till ända. Di Leva reser sin gängliga gestalt och plötsligt får han den där otåliga blicken igen. Han måste rusa iväg, nästa intervju väntar. Med ett svep försvinner han snabbt ut genom dörren och har säkert redan glömt vad vi precis pratat om. Det sista jag ser är Di Levas lila kaftan som fladdrar till medan han rundar hörnet. Ja, även en rymdblomma måste få ha bråttom ibland.

Av Sofia Hadjipetri 19 sep 2006 08:42