9/11 - Loose Change; bevis och motbevis

Dokumentärfilmen Loose Change tar flygplanen som utgångspunkt. Allra först redovisas ett offentliggjort militärt dokument från 60-talets kalla krig med planer på ett amerikanskt militärt angrepp mot Kuba. Som förevändning för angreppet skulle nedskjutningen av ett amerikanskt civilt flygplan iscensättas. Förslaget avvisades men underförstått i filmens dramaturgi är att det dammades av på nytt år 2001. Flera pusselbitar avslöjas sedan som leder till det spektakulära påståendet att Flight 77 aldrig kraschade in i Pentagon, utan undanröjdes på något mystiskt sätt tillsammans med samtliga passagerare. Mycket tid och bilder går sedan åt att dementera den officiella beskrivningen om anfallet mot Pentagon och istället insinuera att byggnaden i själva verket träffades av en missil.

Indiciebeviset består främst i form av bilder från olycksplatsen. Inga spår lämnades på marken trots att planet, en Boeing 757, kraschade in i husets bottenvåning. Hålet i fasaden, som fångades på bild innan taket kollapsade, såg inte ut att rymma något jättepassagerplan. Huvuddelen av flygplanskroppen saknades, inklusive motorer som omöjligtvis kunde ha förintats i branden. I det kusligaste inslaget får man höra journalister på olycksplatsen rapportera att det saknades typiska tecken på ett flygplanskrasch - inga rester, inga lik.

Som betraktare slås man kanske mest av att ett jätteflygplan kunde ha träffat så lågt utan att lämna spår. Men givetvis finns det mer vetenskapliga källor att vända sig till än en hemmagjord dokumentärfilm. Enligt den officiella rapporten från olycksplatsen flög planet "nästan helt vågrätt, bara några fot ovanför marken" 1. Inte förrän planets nos redan hade träffat fasaden - vid 850 kilometer i timmen - slog den vänstra motorn i marken.

Beskrivningen trotsar förståndet. Hur lyckas man flyga en Boeing 757 så precist? Förklaringen kan bara vara en närmast osannolikt slumpartad bana, alternativt en oerhört skicklig pilot. Men flygfärdigheten hos den kapare som påstås ha styrt planet var undermåliga även i små flygplan, enligt hans instruktör som intervjuas i Loose Change. Utifrån flyginstruktörens bedömning är det svårt att tro att piloten ens hade kunnat navigera planet mot Washington och ännu mindre någon enskild byggnad där samt föra planet ner i en närmast perfekt landning i toppfart. Dessutom beskrivs planets inflygning, efter att det första gången hade flugit förbi dess mål, som så våldsam att flygledarna misstog det för ett stridsflygplan; "Planet svängde 270 grader till höger för att kunna närma sig Pentagon västerifrån. Flygexperter sa att planet styrdes med extra ordinarie skickighet" 2.

När man läser den officiella rapporten förs tankarna till ännu flera fantastiskt osannolika sammanträffanden. Störst intryck gör själva beskrivningen av byggnaden. Pentagon är inte bara en av världens största kontorshus, utan dess konstruktion erbjuder ett unikt motstånd mot yttre våld. Rapportförfattarna drar till och med slutsatsen att de designaspekter hos Pentagon som begränsade förstörelsen också borde integreras i framtida byggnader - så säkert är USA:s försvarshögkvarter. Dessutom hade en renovering, som förstärkte husets yttre väggar och fönstren mot explosioner, blivit färdig på just den sidan där huset träffades. Alltså hade ett nedslag från vilken annan sida som helst - speciellt ovansidan - orsakat betydligt mer skada än det som faktiskt skedde den elfte september 2001.

Måste man vara konspirationsteoretiker för att häpna över raden på tillfälligheter som ägde rum på endast en av fyra olycksplatser den dagen? Världens mest bastanta kontorshus blir träffat på exakt rätt plats av ett jätteflygplan som flyger i toppfart mindre än en meter ovanför marken - styrt av en usel pilot? Enligt dokumentärfilmarna fanns det ett antal bevakningskameror runtomkring Pentagon, som rimligtvis måste ha filmat hela förloppet och som borde kunna bekräfta exakt vad det var för något som träffade byggnaden. Men samtliga videobandupptagningarna har beslagtagits och hemligstämplats.

"Om inte regeringen har något att dölja, varför räds den att besvara några frågor eller släppa några få videofilmer?", frågar dokumentärfilmens berättare. Och mycket riktigt släpptes plötsligt en ny bildsekvens i våras som skulle föreställa nedslaget. Ingen vidare förklaring angavs om tidpunkten för offentliggörandet, men det skedde strax efter filmen Loose Change hade fått sitt stora genomslag. Själva bildsekvensen avslöjade däremot inget nytt. Inget flygplan alls kan urskiljas.

Men en sak visades mycket tydligt; skillnaden på hur uppgifter bedöms av mainstream-media när källan är USA:s försvarsdepartement eller företrädare för den andelen amerikaner som hyser misstankar mot Vita Huset. Sveriges Radio får stå som ett lokalt exempel. I Ekots reportage om den nysläppta bildsekvensen om Pentagon sägs avsaknaden av rester av flygplanet tidigare "gett upphov till en rad konspirationsteorier som sprids främst över Internet."

Notera cirkelresonemanget; om mainstream-media väljer att ignorera uppgifter som militären vill hålla hemligt, fördrivs i praktiken all diskussion till Internet, där den följaktligen avfärdas som konspirationsteorier.

Behöver någon påminna Ekoredaktionen om att Vita Husets falska argument för invasionen mot Irak bekräftades av i stort sett samtliga amerikanska nyhetskanaler - allra främst New York Times - medan det på Internet fördes ett vitalt ifrågasättande främst av bloggare och den amerikanska antikrigsrörelsen? Mainstream-media har sedan länge förlorat sitt tolkningsföreträde på världsnyheter.

I sin iver att framstå som förebilden för journalistiskt objektivitet vågade Ekot ändå spekulera om ett motivet bakom den av försvarsmakten nysläppta bildsekvensen; "Pentagon hoppas nu att kunna vederlägga konspirationsteorierna genom att offentliggöra banden. Men videobilderna är suddiga och konspirationsteoretikerna kommer säkert att avfärda dem och alla ögonvittnen och ha någon fantasifull förklaring till vad som hände med Flight 77."

Om försvarsdepartementet syfte verkligen var att vederlägga konspirationsteoretikerna, varför skulle det släppa en enstaka bildsekvens som inte visar något mer än en stigande eldklot? Kan det istället förhålla sig så att mainstream-media agerade precis som det förväntas agera? Oavsett bristande innehåll bedömdes nyhetsvärdet hos de nysläppta bilderna som så oerhört stort att de omedelbart fick största uppslag i samtliga mediekanaler. Där ser vi slagsidan hos mainstream-media, som dreglar efter smulor från makten medan berättigade frågor som ännu inte fått sina svar antingen ignoreras eller till och med avfärdas som rena dumheter.

Av Patrick Gallagher 11 sep 2006 22:51