Kriminella gäng skjuter skarpt i centrala Göteborg

Ibland skjuter de vilt bland solande och badande människor på badstränder. Unga flickor får sina liv förstörda av gängvåldtäkter och vågar inte åka taxi hem. Den senaste trenden är taxiförare som våldtar. Valaffischer ligger slängda över hela Göteborg. En mamma försökte på spårvagnen förklara för sin dotter varför affischerna var sönderrivna.
"Ja, du min flicka. Det är väl pojkstreck."

Jag blir så förbannad. Det är ett angrepp på vårt öppna och fria samhälle. Vad håller på att hända? Är våra ungdomar så marginaliserade, illa uppfostrade och desperata att de vänder sig emot samhället? Vad har gått åt våra unga pojkar? För det är nästan bara pojkar eller unga män som går bazooka. Flickorna hejar på eller sitter hemma och virkar.

Häri ligger en tickande bomb som tickar allt högre. Främlingsfientliga partier ligger i startgroparna och ser vi inte upp kommer samhället snart att bli hårdare. Bombhögern tar över.

Vi lever i den bästa av världar. Kanske naivt att tro det men eftersom det känns så, så måste det ligga nånting i detta påstående. Om man tittar sig omkring i världen är det inte svårt att konstatera att vi kan skatta oss lyckliga i Sverige.
Västvärlden har det bra. Det vill säga den vita västvärlden. I USA flödar honungen, i Kanada har de det bra och i EU är hoppet och tillväxten stor i de nya medlemsländerna. Danmark sägs ha världens lyckligaste befolkning och i de flesta mätningar kommer de nordiska och västerländska nationerna högt på listan över de länder som har det bäst materiellt.

Men oron gnager. Man behöver inte gå så långt som till Dafur, Kongo, Somalia, Mellanöstern, eller andra vidriga oroshärdar för att förstå att det är mycket som inte är så lyckligt även i den "lyckligt lottade" världen. För insprängda i den välmående vita medelklassen i västvärlden finns
samhällen i samhället. Marginaliserade människor som inte har nåt hopp om en bättre framtid för sig själva eller sina barn. Förorter i de stora städerna runt om i väst visar på samma problematik. Desperata människor som flytt eller sökt lyckan i land där inte många vill ha dem. Egentligen. En eller två möjligtvis och då skall de vara tacksamma
för att det får komma, lära sig det nya landets kultur blixtsnabbt och vara nyttiga medborgare.

Men när tusentals kommer år efter år blir det problem. Tusentals som flyr från sina krigsdrabbade länder, eller sina fundamentalistiska länder, fanatiska regimer som förtrycker oliktänkare som söker sig till "fria
demokratier" för att få skydd och en bättre framtid.
De kommer inte sällan från religiösa, fanatiska regimer som vet bäst hur "deras" medborgare skall sköta sig. Odemokratiska regimer som inte lyssnar på folket utan vänder blickarna mot Gud, Allah, Mohammed för att få
vägledning.

Ofta är deras gudar stränga och säger till ledarna att döda, förtrycka, och förfölja sin befolkning i deras, guds namn. På 1800-talet flydde tusentals svenskar från ett fattigt, eländigt, gudsfruktigt land utan hopp till en rik och växande kontinent, Amerikas Förenta Stater. Det står visserligen inte i gudarnas skrifter att människor skall förtryckas. Men regimernas ledare vet naturligtvis bäst hur man tolkar
gudarnas skrifter. Så är det alltid, de mäktiga har tolkningsföreträde.

Människor som flyr eller söker sig till andra mer öppna samhällen blir snart varse att de inte är välkomna egentligen. Demokratin har inte plats för alla som vill in.
De nya länderna är inte rustade att ta emot alla människor som kommer. De placeras på förläggningar och sen slussas de ut till förortsgetton. Till skolor med 40-talet olika nationaliteter och språk. Till lärare som skall tackla detta men som inte har tillräckligt med resurser att klara det.
Ingen vill anställa de främmande människorna med deras främmande språk och vanor. Vanmakten infinner sig. Här finns ju ingen framtid för mig och mina barn, tänker föräldrarna. De sitter med undergrävd auktoritet hemma i sina lägenheter medan deras barn snabbt hittar kompisar, ser till att överleva tillsammans med andra likasinnade. De ser hur västvärldens barn för sig och lever. De förundras
och många strängt hållna religiösa förfasar sig över det "moraliska förfallet" i det nya landet. Det bildas subkulturer, öar av etniska områden där ingen av
ursprungsbefolkningen nånsin sätter sin fot. Ett hat byggs upp. Ett hat mot dem som har från de som inte har. Inte har varken respekt, mål och medel att förverkliga sina drömmar. Det leder till kriminalitet och utanförskap.

Detta är naturligtvis en generalisering. Det går bra för en del. Flickorna som var instängda av kulturella eller religiösa orsaker ser sin chans att skaffa sig en egen plattform i det nya samhället. De studerar, kämpar, försöker att inte stöta sig med sin familj samtidigt som de utbildar sig för att en dag stå på egna ben. Pojkarna är otåliga, vana att få det de vill, vana att gå före flickorna i alla lägen. Pojkarna känner frustrationen, de vill hävda sig, visa att de också är värda nånting i det nya samhället. Gängkriminaliteten växer. Otryggheten i förorten blir alltmer uppenbar. De som kan söker sig därifrån men många fastnar och kan inte göra "karriär i boendekedjan" som det heter på byråkratspråk. Problematiken är definierad sedan ett decennium bakåt i tiden. Men ingen bättring sker.


I Paris förorter bränns det bilar och vandaliseras. Franska politiker kallar de slödder och motsättningarna ökar.
Vi har valt våra ledare för att de skall lösa svåra situationer. Men här går alla bet på uppgiften. Politiker, företagsledare, stora tänkare och andra framstående människor i den västerländska apparaten står handfallna över situationen.
Sverige är ändå fantastiskt. Först är vi flata, mesiga, rädda för konfrontation och konflikter, sen blir det för hårda tag, pendeln slår över åt andra hållet.

Vem lärda oss att inte ta strid för det samhälle vi byggde och trodde på?

Av Lars Bred 28 aug 2006 16:52