New York Waiting

Regi:
Joachim Hedén
Manus:
Jack Hedén
Medverkande:
Chris Stewart
Annie Woods
Katrina Nelson
Abbé Rowlins
Joe Flood
Originaltitel:
New York Waiting
Produktionsår:
2006
Land:
Sverige
Produktionsbolag:
Way Creative Films
Distributör:
Sonet Film
Betyg G
På ett café träffar han Amy, som har lämnat sin otrogne kille och är på väg hem till San Fransisco. Kontakt uppstår och de bestämmer sig för att tillbringa dagen tillsammans.
Det här är en stillsam film om ett möte mellan två främlingar. Vi får inte veta mycket om huvudpersonerna, som till exempel vad de arbetar med- bara att de tillhör den övre medelklassen. Sidney är en ung man som är övertygad om att han kan få sitt livs kärlek Amy att älska honom så som han älskar henne. Han har en känsla för romantik som får Lord Byron att verka cynisk. Han ger t ex sin flickvän en pärla till hennes födelsedag - tanken är att fylla på med nya pärlor vid festliga tillfällen. Amy har däremot alltid nöjt sig med kamratförhållanden och har varit rädd för kärleken. Sidneys romantiska attityd är dock smittsammare än mässling och snart sitter de där tillsammans i Central Park och kollar på nyckelpigor.
Det här är Joachim Hedéns första film, han har tidigare regisserat med reklamfilm. Han är förälskad i New York och det är inte ofta man får en sådan kärleksfull bild av staden, som särskilt i skuggan av elfte september ofta förknippas med våld. Det och Sidneys tillbakablickar är filmens starka sidor. Sidneys tidigare liv med Coreen filmas i svartvitt och det funkar bra, scenerna är rörande.
Manuset är ojämnt. Ibland träffar replikerna rätt, ibland fungerar det inte alls. Det dricks mycket kaffe under meningsfulla tystnader. Sidney tittar på Coreen med själfulla ögon medan Amy biter sig i läppen och suckar lite. Det finns säkert personer som gillar sådana scener, själv nickade jag till ibland. Det är mycket musik i filmen, mest Annie Woods är hyfsad och Chris Steward gör sitt bästa med sin sympatiska karaktär, men man glömmer snart bort honom, särskilt som han ofta talar i klichéer. Ibland gör han det inte och då blir det bra. Katrina Nelson är filmens verkliga stjärna, förut att hon är slående vacker gör hon en bra tolkning av en trasig brud. Man förstår att Sidney är besatt av henne.
Det här är en sympatisk film om kärlekslängtan och optimism, och det är trevligt med en kärleks film där mannen är den romantiske. Men replikerna hade behövt en extra bearbetning.

Av Eleni Schmidt 19 aug 2006 23:38