Litteraturkanon

En häftig debatt har blossat upp med förslaget ifrån Folkpartiets Cecilia Wikström om en litteraturkanon i skolans svenska språk. En "Litteraturkanon" - en gemensam litterär bas - innebär att det finns en norm för vilka författare som ska läsas i skolan. Detta är på inget sätt unikt utan det förekom i lärarplanen långt in på 60-talet där namn som August Strindberg och Selma Lagerlöf förekom. I de flesta europeiska länder är en litteraturkanon en självklarhet och borde så också vara i Sverige. Äntligen verkar någon ha fått upp ögonen på hur usel vår svenskundervisning är idag. Betänk att det är Sverige som delar ut Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien har också uttalat sig positivt till en litteraturkanon.

På skolans område ser vi en tråkig utveckling vad det gäller kärnämnet svenska. Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Såhär kan det naturligtvis inte fortsätta! Utan kunskaper i svenska språket är man död på arbetsmarknaden. Och inte minst gäller det att ha kunskaper i svenska för att lyckas med umgänget med andra människor i privatlivet och inte råka ut för mobbning. Som det ser ut nu utesluter vi nya generationer från att få tillgång till det svenska språket när det är som bäst, nämligen i litteraturen. Stommen i det svenska språket är skönlitteraturen och det är viktigt att vi värnar just de svenska klassikerna och inte klassiker från andra länder. Sen är det ju ingenting som hindrar skolans elever att läsa andra, icke svenska, klassiker - Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka, Oscar Wilde, Gustave Flaubert…

Ytterligare namn i denna svenska litteraturkanon kan vara -Bellman, Moa Martinsson, Ivar Lo, Wilhelm Moberg, Karin Boye, Ekelöf, Heidenstam, Kerstin Ekman, Elin Wägner, Astrid Lindgren, Tranströmer, Sonnevi, Fritiof Nilsson Piraten, Hjalmar Söderberg, Gullberg…

Av Kjell Ekborg 11 aug 2006 17:38