Hur får vi krokodilerna ur huvudet?

För många år sedan skulle jag arbeta ett nattpass på en psykiatrisk avdelning.
I dörröppningen till avdelningen mötte jag en kvinna, som led av en psykossjukdom. Hon tittade intensivt på mig och sa:
- Pernilla jag har en väldigt viktig fråga, som jag vill diskutera med dig.
- Ja? svarade jag undrande.
- Nej inte nu, sedan när du och jag är själva.
Jag gick in på expeditionen och fick rapport inför natten, efter det gick jag ut för att säga god natt till patienterna.
- Kom in! Ropade kvinnan när jag knackade på hennes dörr.
Inne i rummet satt hon i hörnet av sängen. Hon hade gjort sig fin, satt på sig en tjusig hatt, pyntad med blommor och fjärilar. Hennes sminkning av rouge och läppstift lös upp hennes annars bleka ansikte.
Ögonen glittrade okynnigt då hon sa:
- Pernilla, alla svenskar har krokodiler i huvudet. Det jag undrar är: Hur får ni in dem, då ni är så små?

Jag har arbetat inom psykiatrin i 15 år. Det har gjort att jag har haft glädjen att träffa många fantastiska människor, som berört mig - den här kvinnan är en av dem.
När kvinnan ställde frågan blev jag överrumplad och tog mig inte tid till att förstå vad hon undrade över. Att jag då inte tog mig tid har gjort att jag burit med mig frågan under lång tid. Tyvärr kommer jag aldrig få veta vad hon menade, men jag har gjort mig en egen bild.

Hur tokigt det kanske än låter, tror jag många av oss har krokodiler i huvudet!

Inte gröna nilkrokodiler på fem meter, utan mera bildligt vårt sätt att agera. Själv associerar jag krokodiler med fara och rädsla, som gör att vi instinktivt kämpar eller flyr. Vårt logiska tänkande blockeras med följden att vi inte är det vi vill vara, eller gör det vi vill göra.

Hur kommer krokodilerna in i våra huvuden när vi är så små?

Det var hennes viktiga fråga. Jag har inget enkelt svar, men vissa teorier.

Våra behov skiljer sig åt och trots många likheter, är vi väldigt olika.
Exempelvis kräver vi olika mycket sömn och mat. Vi har även egna intressen, erfarenheter och kunskaper som påverkar vad som är viktigt för oss.
Det gör oss unika.

Hotas behoven, tror jag det uppstår ett "krokodilägg" i våra tankar.

Livet är inte rättvist!
Även alla orättvisor som finns i vår tillvaro planterar "ägg".
Rädslan att inte ha förmågan att få det andra har, eller inte vara som andra är.
Orättvisorna är inte ens rättvist fördelade och drabbar oss olika.
En del vinner på lotteri, andra inte.
Några är friska, andra sjuka.

Det finns fler tankar som ger "krokodilägg" i våra huvuden.

Många små krokodiler tror jag har blivit stora av ett allt för långt socialdemokratiskt styre, som matat oss med jantelagen och inte visat någon ödmjukhet inför våra olika förutsättningar.
Mallen för hur en människa ska vara har blivit för inskränkt.
Passar vi inte in ska vi tystas och placeras i skymundan, mutade med bidrag till fortsatt beroende och inaktivitet.
Idag verkar det som individen är till för samhället och dess politiker och inte tvärtom.
Vem blir inte skrämd av det?

Vad kan göras åt krokodilerna?

Kan det möjligen vara så att samhället har för stor makt över oss?
Är det så att antalet myndigheter måste minskas i både storlek och omfattning?

Min vision är ett samhälle som lyssnar på individen och visar större respekt för olikheter. Ett styre som tydligare försöker se den enskilda människans behov och skapar förutsättningar för var och en att lyckas.

Lyckliga människor med egenvärde vill vanligtvis dela sin lycka med andra.
Den lusten att göra gott behöver inte alltid ha staten som mellanhand.

Jag skulle vilja ha ett samhälle som tillåter oss, ja rentav kräver att vi står på egna ben. Först då tror jag att vi får ett egenvärde och engagemang i vår tillvaro.

Ska vi låta arbetslösa, sjuka och sjukpensionärer lämnas åt sitt öde?
Absolut inte!
Jag som många andra känner personer i de här grupperna som jag bryr mig om. Naturligtvis vill jag inte att dem ska lida. Men jag vill, att alla de som gett upp och blivit förlamade av krokodilen får en knuff i rätt riktning.
Alla kan vi något och jag vill inte att staten försvårar för var och en att bruka sitt kunnande, utan istället ger oss rätt redskap.

Vilka redskap ska samhället ge oss?

Den nya moderata politiken tycker jag ger oss de redskap vi behöver. Särskilt viktigt är fler arbetstillfällen för att hindra en utveckling av att allt fler hamnar i ett för stort utanförskap.

Arbetet är viktigt, en stor del av vår vakna tid tillbringas där och för att kunna stå på egna ben måste vi kunna försörja oss.
Alla former av bidrag skapar ett beroende, där vi är utlämnade till bidragsgivarens goda vilja.
Kan vi förutsätta att staten alltid är god, alltid gör det som är bäst för oss? Nej, det tyder inte vår historia på.
Människor som länge har varit utanför arbetsmarknaden eller aldrig givits chansen att komma in tappar snabbt självförtroendet, och hamnar i samhällets våld.

Där vill jag inte att någon ska behöva vara.

Jag tänker på alla ungdomar, som inte har någon sysselsättning och därför måste bo kvar hemma.
De borde vara fulla av lust och nyfikenhet i inför vuxenlivet, inte skrämda!
De borde vara fulla av planer och tankar på hur de vill organisera sitt framtida liv och arbete, inte känna sig överflödiga!

Jag tänker på våra nya medmänniskor som flyttat till Sverige. Några av dem har lyckats bra i Sverige, men det är inte statens förtjänst. Det har dem kämpat sig till själva. De har med sin erfarenhet och kunskap gjort vårt liv rikare och mer nyanserat. Men det finns många fler i den här gruppen som inte orkat slå sig igenom svensk byråkrati.

Det finns fler som idag har svårt att få ett arbete. Det är alla de som idag sliter med arbeten som gör dem sjuka fysiskt eller psykiskt. Många har minimala chanser att byta yrke eftersom de arbeten som finns är för få.

Jag vill verkligen att vi får fram fler riktiga arbeten!

Därför blir jag upprörd av "pigdebatten". Socialdemokraterna vill inte att vi ska få hjälpa varandra med tjänster, om inte staten får vara mellanhand. På något annat sätt kan jag inte tolka det då det är okej att arbeta med exempelvis hemtjänst.
Jag blir även upprörd av missunnsamheten mot småföretagarna, som definitivt borde få en enklare tillvaro. Deras vilja att skapa något eget gör att de ofta arbetar mer än vad som är hälsosamt. Vad är då felet i att underlätta för dem att kunna anställa fler människor? Vi vet ju att arbetskraft finns.

Avslutningsvis vill jag säga:
Lägg inte dina krokodilägg i Göran Perssons korg!

Av Pernilla Wigh 08 aug 2006 10:34