August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade Johan August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos Betlehemskyrkan och pietisten Carl Olof Rosenius. Fadern hade arvet efter sin farfar, predikanten Henric Henricsson från Multrå socken vars son Zacharias, Augusts farfar, övergett landsbygden och tagit Strindbergssläkten till Stockholm. Kristen skuld skulle hålla ordning i ett inre kaos och blev för August en flykt undan den egna djuriskheten såväl som en flykt undan ansvar.

Efter åtalet mot novellsamlingen ”Giftas” 1884 försakade han Gud och utropade självstyre. Men barndomens indoktrinering om falsk trygghet hann ifatt honom och under hans berömda medelålderskris i mitten av 1890-talet flydde han smärtan och ångesten genom att åter erkänna den högre, straffande makten. Därmed slapp han konfronteras med sitt lidande, därmed dog han också i cancer femtontalet år senare. Men dödsorsaken borde hellre ha skrivits synd. För som det kyrkliga symbolspråket säger: Synden ligger blytung över människan.

Man kan nog påstå, utan att överdriva, att August gjorde sig beroende av religionen som i likhet med alkohol, tobak och mat blev en last. Religionslasten hade ett klart syfte; den skulle hindra honom från att njuta andra laster, eller som han skriver i första delen av ”Tjänstekvinnans son”:

”Livet var en straffanstalt för brott begångna innan man var född, och därför gick barnet med permanent ont samvete.”

Alkohol gillade han, alltifrån öl till punsch och absint, och första blosset drog han i elvaårsåldern. När samvetet försökte få honom att bli renlevnadsman utmynnade dessa försök ofta i förtvivlan och raseriutbrott. Han sov dåligt utan vin och cigaretterna lugnade honom när det stormade i privatlivet. En läkare skulle säkert spåra samband mellan cancern, spriten och tobaken, själv betraktar jag den sortens diagnoser som bristfälliga, till och med fördomsfulla och generaliserande. August kände sig sviken, kanske av modern som gått bort alldeles för tidigt eller av fadern som ogärna såg sina söner vekna. Hans hustrur hängdes ut och barnen kom på undantag. Och då ska man inte glömma att Augusts och Siris förstfödda lämnades till en änglamakerska för att undvika skandal. Flickebarnet dog kort därpå. Detta plus anlag för hämndbegär, långsinthet och en sjuklig misstänksamhet tärde på honom. Han blev aldrig fri från skuld. Så han samlade ihop till sin cancer.

Summan av lasterna återkom han till i flera brev. I ett sådant, adresserat till journalisten och diktaren Emil Kléen och avsänt från Lund sommaren 1898 skriver han:

”Jag har reumatism i hjärtat och sitter i sängen. Måste upp och promenera i natt; men utan skräck. Synes vara rent fysiskt denna gången; betyder: bort med tobaken! Men jag kan inte! Och livet är mig ej så kärt som ett gott bloss nikos.”

I boken ”Legender” bollar han det dåliga samvetet mot njutningen och då låter det så här:

”Av fruktan för att nyktra till dricker jag utan rast, det enda medlet att få sova om natten. Men avsmak och skamkänsla i förening med den fridlösa oron nödga mig att upphöra därmed, och somliga aftnar går jag på nykterhetsivrarnas kafé, som bär namnet Blå Bandet. Dock, jag blir rädd för det sällskap man där träffar. Blåbleka och utpinade fysionomier, hemska och elaka ögon, och en tystnad, som icke är frid av Gud. När allt kommer omkring utgör vinet en välgärning och avhållsamhet en tuktan.”

Stycket är hämtat ur kapitlet ”Den besatte djävulsbesvärjaren” och säger en del om de två krafter som river efter varandra i alla människor. Inför dottern Kerstin – från andra äktenskapet med österrikiskan Frida Uhl – vill han framstå som duktig och skriver på tyska:

”Jag förbereder min 50-årsdag med övningar i avhållsamhet och har redan tillryggalagt 7 stationer: de heter: brännvin, punsch, cognac, rom, arrak, absint den 7:e har jag glömt! men till nästa januari hoppas jag ha slutat med all sprit; kanske följer tobaken också med!”

Det låter som ett klassiskt nyårslöfte och visst känner man igen sig, eller som gaphalsen Magnus Uggla sjöng 1978: ”Gud, jag ska bli bra, men inte idag. Imorgon!”

I Paris lärde sig August frossandets konst; han åt Ostendeostron, violetta kronärtskockor, eldfärgade tomater, gula meloner och blå druvor. Till den lukulliska sensationen drack han förstås Chablis. Annars var det fattigt värre i många år. Som frilansare och amanuens på Kungliga biblioteket jobbade han för småsmulor. Om armodet, köpslåendet och nöden som inte har någon lag erkände han:

”Jag skall gå till nattvarden för en biffstek /…/ Jag känner mig mäktig skriva kröningsvers för ett halvt dussin ostron.”

Biffstek var annars en av favoriträtterna. Under gymnasietiden följde han med en klasskamrat till krogen Tre Remmare. Till steken serverades ost, bröd, smör, brännvin och två halvor öl. Smakupplevelsen skulle alltid förknippas med lyx och överflöd. Han gillade också ärtsoppa, fårfiol, fläskflott och den överkänsliga magen lindrade han med ostron!

Tre somrar i början av 1880-talet tillbringade han tillsammans med Siri och döttrarna på Kymmendö i stockholmska skärgården. Han drog ner havsluften i lungorna och drack den övernaturliga skönheten som ett mustigt rödvin. Välmågan uttryckte han i vanlig ordning bäst själv, här i ett brev sänt från ön i maj 1882:
”Jag har blivit fet som ett svin.”

För att undfly en apollinsk läggning – se Friedrich Nietzsches tes om individen/konstnären som antingen apollinsk eller dionysisk – drack han Beaujolais och absint. Det gröna giftet nerkallade Dionysos, rusets gud, son till Zeus, vinrankans skapare, befriaren från sorger som rumlar fram genom antikens bördiga landskap med sitt följe av satyrer, silener och menader. Och under Dionysos vinge plockade han fram gitarren och underhöll Zorn, Geijerstam, Munch, Key och gänget.

August var arbetsnarkoman så till vida att han kvävdes av leda om inte fullt utlopp gavs åt lusten/lasten att kommunicera genom pennan. I och med naturalistiska ”I havsbandet” la han skönlitteraturen på hyllan i flera år och ägnade tid åt att ställa alkemin mot den framväxande, själlösa kemin. På promenader genom Montparnassekyrkogården och Luxembourgträdgården kulminerade kampen mellan barndomshemmets Gud och den självförsörjande individens ateism. Religionskonflikten tog sig ett fysiskt uttryck; han fick panikångest och flydde Hotell Orfila där nattliga demoner serverade honom kuslig pianomusik och avhuggna huvuden som talade.

Pensionat Rue de la Chef och målaren Frits Thaulows vindskupa i Normandie blev anhalter på vägen tillbaka till Sverige. Vännen och läkaren Anders Eliasson tog emot nere i Ystad och småningom landade August i Lund, försonades med Herren och käkade skånsk husmanskost tills han som på Kymmendö svällde om magen.

Den pietistiska religionen var en protestantisk väckelserörelse rotad i 1600- och 1700-talet och uppkallad efter det italienska ordet pietá som betyder medömkan. I denna medömkan straffar Gud för att sedan förlåta, vilket gör honom till tyrann. Monologen med Skaparen i ”Inferno” berättar en del om Augusts nyckfullhet och lika mycket om hans livsfilosofi; författarens och människans rätt att alltid prova nya vägar.

”I min ungdom var jag uppriktigt troende, och Ni gjorde mig till fritänkare. Från fritänkare gjorde Ni mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare bevisade Ni för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig har Ni gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att Ni inom tio år skall vederlägga religionen.”

Om sin ateism sa han att den varit ”ett psykiskt experiment som genast misslyckades”. Den hade lett honom till anarkismen, Rousseau, Schopenhauer och Nietzsche. Efter medelålderskrisen gällde Swedenborg, Goethe, Shakespeare och Beethoven. Det var i dessa kumpaners sällskap som han räknade med att få förlåtelse.

Av Stefan Whilde 30 jul 2006 20:54