Israeliska marktrupper i Libanon

G, kompis från Yokneam som gör reservtjänst i den stridande Golani-enheten, ringde just och pratade med J, min man.. Han hade fått befäl 8 idag klockan tolv. Som alla i Israel vet betyder det: släpp allt, byt till uniform, släng ner lite nödvändiga grejer i en väska och bege dig till samlingsplatsen. G har tre barn i åldrarna ett till åtta år.

"Vad har du att säga om det?" frågade jag min käre make.
"Vad finns det att säga?" svarade han retligt. "De kanske är på väg att hämta mig just nu."

Vi vet båda att i den här situationen, när IDF gått in med marktrupper i Libanon, betyder reservtjänst inte att sitta på någon dammig jeep, dricka kaffe och bevaka en lugn gräns. Det betyder att utsättas för mer eller mindre ständig beskjutning, att sova högst fyra timmar i sträck och att inte veta när man får komma hem igen. Att inte veta om man kommer hem igen.

Stödet för de israeliska attackerna mot Hizbollah har stort stöd i den israeliska allmänheten. Men alla jag talat med - jobbarkompisar, grannar, vänner och bekanta - säger att de absolut inte ser någon poäng med att gå in storskaligt i Libanon med marktrupper. Nasrallah har lovat massor av "överraskningar" till de israeliska soldaterna om de skulle råka förirra sig över gränsen, och Nasrallah är en man som håller sina löften. Specialtrupper som går in kortvarigt för att förstöra Hizbollahbaser på den libanesiska sidan av gränsen ser dock de flesta som en nödvändighet.

Till och med Effi Eitam, partiledare för det nationalreligiösa högerpartiet Religiös Sionism", varnade i veckan Olmert för en markinvasion. "Allmänhetens stöd bottnar i faktum att vi inte går in med marktrupper. Det är det som håller oss enade. Och enigheten är vår största tillgång. Allt det försvinner så snart vi börjar kalla upp reservister i stora mängder, när diskussionen om en invasion går igång."

Efter tio dagars strider börjar också fler röster höjas som varnar för konsekvenserna med att gå för hårt fram i Libanon, och kräver att man nu börjar lägga i en högre växel i det diplomatiska spåret. Condi Rice ska komma nästa vecka, FN har skickat medlare till Libanon. Är det något som Sverige bör göra i den här situationen så är det att på alla sätt försöka hjälpa till att förmedla fram en diplomatisk lösning. Tyskland har redan börjat tala med Iran, Frankrike har utmärkta kontakter i Libanon.

Det är dags för diplomati, big time. Innan G och hans kompisar får en enkel biljett till Libanon. Den här gången vill den israeliska allmänheten se returbiljetten innan de går in.

Av Anna Veeder 21 jul 2006 17:38