Om att vinna, om att förlora

För en vecka sedan nådde spekulationerna om VM-finalen sin kulmen: Det fanns inte ett kafé, inte en bistrot och inte en trattoria i de två latinska kusinländerna där inte diskussionens vågor gick höga: hur ska Zidane stoppas? Hur ska man lirka upp den ogenomträngliga italienska försvarsmuren? Och vilket lag vore den mest värdiga världsmästaren?

Fransmännen hävdade att deras lag spelat lysande fotboll mot två av turneringens huvudfavoriter Brasilien och Spanien och att les italiens som vanligt haft svårt att föra matcherna även mot nationer som USA, Australien, Ukraina och ett decimerat Tjeckien. Italienarna kontrade med att i francesi under gruppspelet bara lyckats besegra Togo och att azzurris semifinalinsats varit betydligt mer övertygande än les bleus´ match mot Portugal.

För oss som önskade en värdig avslutning på en allt annat än lysande VM-turnering fanns det bara en önskan, som jag uttryckte såhär: "Zizous sista dans - låt den bli en fest!"

Alla slutspel har sina klassiker: matcher som etsar sig fast på näthinnan och som får en att minnas. Vi glömmer aldrig den magnifika matchen Argentina-Rumänien i VM 1994, den otroligt rafflande England-Argentina i St-Etienne 1998, tre-fyra DVD-värdiga klassiker i EM 2000 och den storartade Holland-Tjeckien i EM för två år sedan. Däremot var ingen match i VM-slutspelet i Japan/Sydkorea värdig att ingå i fotbollsantologierna - och detsamma gällde sommarens turnering. Men en Grande Finale Italien-Frankrike lovade verkligen gott.

Jag såg matchen i Rom, på en pizzeria ett par stenkast från Foro Romano och Colosseum och var så fascinerad av ovissheten och dramatiken att jag knappast reflekterade över spelkvaliteten. För mig var matchen den Klassiker som jag under en månads tid väntat på att få uppleva. Här fanns tätheten, prestigen, de utmärkta individuella prestationerna - de franska mittfältarna och de italienska försvararna precis som traditionen bjuder - och här fanns en Zidane som tog ett mycket värdigt avsked, alldeles oberoende av hur matchen slutade.

Ni vet alla vad som hände sedan. En match som kunde fått status som klassiker där båda lagen kunnat betrakta sig som Vinnare blev en fotbollsmässig tragedi med två Förlorare. Sketchen Materazzi-Zizou kommer för all framtid att bli det bestående minnet av VM 2006. En lömsk provokatör, en okontrollerad hetsporre, tablå.

Det hör till journalistisk god ton att aldrig ifrågasätta att ett lag är "värdiga mästare" och vi tänker inte frångå den regeln. Auguri Italia! Bravi Azzurri!

Men sport- och ekonomijournalister går ofta betydligt längre än så: vi har en förmåga att alltid hålla på vinnande lag. Minns ni när de asiatiska tigerekonomierna härjade som bäst för drygt tio år sedan? Europa var då dömt till undergång om vi inte genast imiterade de koreanska och taiwanesiska framgångsrecepten, och tecknen på en annalkande ekonomisk krasch viftades bort. Inom fotbollen har principen varit densamma. Det var ingen måtta på vilka fantastiska storklubbar Juventus och Milan var. Om du försökte påpeka att allt tydde på att båda klubbarna hade en osund makt över domarkåren och att Juventus av allt att döma ägnat sig åt massiv doping under en lång följd av år fick du veta att du var en komplotteoretiker alternativt dålig förlorare. Milan vann, Juventus vann. Allt annat var oväsentligt.

Italien har nu vunnit sin första internationella turnering på 24 år, och man förväntas inte ha något att invända mot detta. Jag tillåter mig ändå att göra det.

Jag har ingen kritik att ge beträffande den taktik Lippi använt: Italien har världens starkaste försvar och det är naturligt att man gör det till sitt segervapen när anfallarna inte är i slag elva azurblå spelare i målprotokollet är oerhört imponerande och inte ens i de minst lyckade perioderna mot USA, Tjeckien, Australien, Ukraina, Tyskland och Frankrike hemföll man åt ren catenaccio.

Men VM 2006 har inte lyckats tvätta bort en stämpel som förföljt italiensk fotboll sedan urminnes tider. VM:s två största skandaler - De Rossis vansinniga överfall på en amerikan och duellen Materazzi-Zizou - hade italienska spelare som huvudrollsinnehavare. Den attitydförändring som italienarna utlovat efter en lång rad fula incidenter - från Tassottis armbåge som knäckte näsbenet på Luis Enrique 1994 till utvisningarna i VM 2002 och Tottis spottloska mot Poulsen 2004 för att bara ta upp landslagets matcher - har inte skett.

Spelare har skickats hem från VM för smärre förseelser än De Rossis oprovocerade överfall: minns hur tyskarna skickade hem Effenberg sedan han tillåtit sig att förolämpa en åskådare under USA-VM 1994. När De Rossi stängdes av började Lippi - precis som Trapattoni gjorde vid Tottis avstängning 2004 - att räkna matcherna tills han skulle kunna använda sin unge stjärna igen. Inte vackert.

Materazzis förolämpningar har knappast kritiserats alls i den italienska sportpressen, trots att det är uppenbart att det han sade till Zidane inte handlade om "löjliga öron" eller "ful näsa". De läppläsare som så flitigt används i samband med Serie A-matcher betraktades nu som rena gissningsleken och viftades bort. "Rör inte vår Materazzi!" Att italienska fans själva konstaterat att Materazzi är farligare med ett par fotbollsskor än en psykopat med en yxa - minns det kriminella överfallet på Zlatan förra hösten! - är det idag ingen som vill minnas.

Frågan om vem som syndat mest i denna sorgliga historia diskuteras ännu vid all världens middagsbord och på all världens sportsidor. Min ståndpunkt är denna: båda spelarna syndade, men beträffande graden av osportslighet är Materazzi utan tvekan den värste. Att provokationen skedde med ett tydligt uppsåt är det få som betvivlar. Situationen föregicks inte av någon kontroversiell spelsituation. Situationens dynamik, det "offer" Materazzi valde och tidpunkten för det inträffade tyder på att Inter-spelaren - som kallas f.ö. "Matrix" av italienska högerextremister - hade ett mål med sin handling, och att han uppnådde precis det han siktat på. Hurra, hurra.

Att den italienska pressen och italienska fans så ogärna ser det alla andra ser har möjligen att göra med de skandaler som drabbat italiensk fotboll de sista två månaderna - både Berlusconi och Inter-presidenten Moratti har ju krävt att reatroaktivt få de ligaguld som Juventus nu blir av med. Men det visar sig att fansen inte vill ha ligaguld som inte vunnits på planen. Skandaler eller inte: guldmedaljer byter inte ägare. Och på samma sätt har ingen - inte ens de som är mest övertygade om att Materazzi smädat Zidanes nära och kära även med rasistiska uttryck - framfört krav om att få matchen omspelad eller ogiltigförklarad. Tabut att tala om Materazzis provokation är alltså irrationellt.

Läsarna anar inte hur trött undertecknad är att ständigt behöva skriva om skandaler, intriger och osportslighet. Jag tillbringade hela den oförglömliga guldnatten på Roms gator, bland bilkaravaner, tjutande bilhorn, fontänbadande människor, husdjur utstyrda i landslagströjor, nationalsångsorgier tänka sig att knappt någon italienare kunde orden till Fratelli d’Italia för bara 3-4 år sedan! och backanal och lyckades faktiskt glömma matchens trista epilog. Men önskan att få ge detta VM en positiv slutkläm, att få tala om en final "utan förlorare", infriades inte. Vid sidan av Serie A-rättegångarna får vi nu bereda oss på en annan sommarföljetång: Vad sa egentligen Materazzi? Vad hände egentligen Zizou? Är psykologisk krigföring allvarligare än en skallning eller vice versa? Är allting som inte är uttryckligen förbjudet i fotbollen tillåtet?

Jag lägger nu affären åt sidan och söker i minnet efter vackrare bilder att minnas detta VM med. Den alltid lika glada och entusiastiska publiken - karnevalstrummande trinidadfans, festande iranier, 50.000 svenska roliganer i Berlin - , Maxi Rodríguez båda drömmål, Spaniens alla fantastiska ungtuppar - Cesc, Sergio Ramos, Fernando Torres, Villa och Xabi Alonso - , Argentinas show mot Serbien och Ghanas mot Tjeckien, Socceroos optimism, Klinsmanns trolleri med ett till synes otillräckligt spelarmaterial. Lyckan och stoltheten som enade Ghana, glädjen över Angolas första VM-mål någonsin Flávio mot Iran som fick den koleraplågade huvudstaden Luanda att explodera av glädje. Sveriges upphämtning mot England och Allbäcks nick som blev det 2000:e slutspelsmålet genom tiderna. Messi med benen fulla av spring i sin VM-debut, Zizou som dansar fotboll mot Spanien och Brasilien, Rosický som "fotbollens Mozart" mot USA, alla dundrande långskott.

Resten har jag inte tid för.

Av Christer Löfman 15 jul 2006 14:52